Ska man rösta mot sin egen övertygelse?

Hur ska man hantera en omröstning som politiker om man inte delar sitt partis linje? Frågan blossar upp titt som tätt och nu senast i samband med omröstningen av IPRED. En av de som valde att inte överhuvudtaget delta i omröstningen är Staffan Appelroos. Fegt eller modigt?

Diskussionen var densamma inför FRA-debatten. De som avvek från den officiella partilinjen betraktades ena stunden som hjältar och andra som förrädare.

Hur ska man hantera dessa frågor som förtroendevald? Jag anser att man i första hand är ansvarig inför sina väljare och i andra hand inför sitt parti. Men samtidigt måste man ha sitt partis förtroende för att överhuvudtaget kunna vara valbar. Som förtroendevald hamnar man lite i ett moment 22. Röstar jag efter min egen övertygelse och går emot "mina egna" kanske jag förlorar det förtroende som är nödvändigt för att få vara med i framtiden? Å andra sidan om jag röstar mot min egen övertygelse är jag knappast trovärdig alls.

Samtidigt måste väljarna kunna lita på att den som står på en lista för partiets talan, att man delar de värden som är partiets fundament. Samtidigt så är det nog få partimedlemmar som köper alla ställningstagande som ett parti gör. Mångfald inom ett parti är också viktigt för att attrahera en mångfald av väljarkåren.

Frågan är intressant och behöver diskuteras? Ska den inre rösten avgöra på vilken knapp man trycker eller ska det vara ett rent utförande på ett kommande från gruppledaren?  

Representativ demokrati bygger på att väljaren överlåter rätten att fatta beslut till en folkvald. Men vem avgör om denne fattar "rätt" beslut?

Kommentarer
Postat av: Kristdemokraten

Tänkvärda tankegångar.



Du ställer en fråga: ” Representativ demokrati bygger på att väljaren överlåter rätten att fatta beslut till en folkvald. Men vem avgör om denne fattar "rätt" beslut?”



Jag vet svaret: Väljarkåren!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0