Vem är kulturfientlig?
"Kristdemokraternas Göran Hägglund förvånar med ett rent kulturfientligt budskap om vad ”vanligt folk” tänker och gör." Citatet kommer från Anna Hedvall i DN.
Frågan är vem som förvånar mest. Göran Hägglund har lyft fram kulturens betydelse i flera tal. Samtidigt som han värnar kulturen så har han också gett en och annan råsopa mot vänstern. Men att påstå att man är kulturfientlig för att man inte har vänsteråsikter är ju rent nonsens.
Det brukar alltid vara bäst att gå till källan.
Nedan är en del av Hägglunds berömda Almedalstal. Jag tycker inte att man kan läsa in något kulturfientligt i detta:
Men kan då rött och blått mötas i kulturfrågor? Ja, det tror jag. Jag tror att det finns en bildningsintresserad borgerlighet.
Och jag tror att det finns en intelligent vänster som har synpunkter över den egna rörelsens intellektuella prestationer.
Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva.
De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.
Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta.
Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.
Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.
Den svenska vänstern tycker att det är rätt att göra uppror mot sådant som är vanligt. Sådär lagom.
Men ibland blir det mer än lagom.
De så kallade autonoma grupperna – det är allt ett fint ord som media kommit på – som formats av vänsterns revolutionsromantik är allt annat än lagom. "