Vem har rätt att formulera kulturpolitik?
Varför detta enorma intresse för Hägglund just nu?
Han har klivit in på ett område som under många år varit en arena för några få. Dessa har omfattats av en kultur som till stora delar bygger på rätten att problemformulera. I sin iver att skapa det jämställda samhället (säkert med ett gott och riktigt uppsåt) har en grupp talat om för en annan grupp hur de ska leva och utforma sin vardag.
Göran Hägglund har kallat dessa som talar om för andra hur livet ska utformas som "kulturvänstern". Själva ordet har retat och irriterat och det är kanske just därför som debattens vågar gått höga. Det finns många som nog borde ingå i denna grupp men som absolut inte kan identifiera sig med en "vänstersyn". Men oavsett om Hägglund valt rätt term så har han satt fingret på en viktig fråga.
Vem har rätt att tala om för någon annan hur denne ska leva?
Finns det "verklighetens folk" så måste det finnas "overklighetens folk". Finns det "vanliga" människor så måste det också finnas "ovanliga" människor.
De flesta har en identitiet att vara vanliga. De vill själva ta hand om sina liv, fatta sina egna beslut, har en rad värderingar som deras livsstil baseras på och framför allt tar de ansvar för sig och de sina.
Hägglund har också framställts som kulturfientlig. "Kulturvänstern" rasar över att Hägglund gett sig in på "deras" område och pratat om "deras" frågor. De betraktar honom som "någon annan" och inte en av oss. Och varför ska vi lyssna på någon annan när vi själva vet bäst?
Hägglund skriver idag i Dagen:
När jag diskuterat kulturen har jag också gjort en poäng av att politiker ska och bör delta i kulturdebatten. Att det faktiskt går att ha en åsikt om vad som är kvalitet inom kulturen och att det är på sin plats att uttrycka den. Om man vill ha något som kallas kulturpolitik, är det väl på sin plats att politiker deltar i kulturdebatten?
Politik handlar om att beröra vardagen för invånarna. Att utforma ett politikområde handlar om att ständigt föra ett samtal mellan olika parter. Att vrida och vända på olika aspekter, att lyssna på varandra, se det utifrån olika perspektiv är sådant som hör till politikens hantverk. Det goda samtalet skapar en förutsättning för att uppnå resultat. Alltför ofta har politiker lyssnat med "pajkastning" och har inte lyssnat till motparten utan då denne pratat har man varit helt involverad att förbereda sitt nästa inlägg som ska vara spetsigare och fyndigare än det tidigare.
När en av den "riktiga" vänsterns företrädare utropade: "Död åt familjen" så kände många sig påhoppade. De trivs med sina partners, älskar sina barn, sliter och släpar i vardagen och ger allt för sin familj. Att de kände sig förolämpade över att en ledande politiker "hånar" dem leder ju självklart till att en klyfta skapas och att man inte förstår varandra.
Hägglund har dragit igång en debatt som säkerligen kommer att pågå länge. Och den behövs.
Man kan ta sig för pannan. Skulle KD:s vara frihetens parti? När man ser länder där religionen sitter i regeringsställning, där finns väl pekpinnarna hur "vanligt folk" skall leva sina liv. Framförallt drabbar det Kvinnorna.