Kan en präst vara privat?

Får en präst vara privat eller är man alltid en offentlig person? Är man skyldig att vara ”vän” med alla och att alltid vara tillhands och svara på frågor? Eller har man rätt att ”neka samtal” och helt enkelt säga ”nej till viss debatt”?

Den här typen av frågor är aktuella sedan en privatperson anmält prästen Karin Långström Vinge till Domkapitlet. Frågorna får stort utrymme i veckans Kyrkans Tidning.

Karin är präst, kyrkopolitiker, kandidat till kommunfullmäktige, aktiv bloggare och debattör. I dessa roller är hon en offentlig person. Hon är också mamma och hundägare och en massa andra mer ”privata” roller. I både den offentliga och privata rollen har hon åsikter och marknadsför dem. Jag delar inte alla hennes åsikter, men rätten att hon framför dem värnar jag högt.

Nu pågår en diskussion om hon, som offentlig person, kan delta i det offentliga samtalet med ”privata” dvs personliga åsikter. Eller är kravet att hon enbart får uttala sig i sin prästroll?

Diskussionerna på Facebook sker på lite olika sätt. Dels kan man ingå i ”offentliga” grupper eller också föra en diskussion med sina ”vänner”. Vem som blir vän avgörs av en själv.

Om en person ber om att få bli vän med en präst, måste då denna begäran godkännas? Och om prästen tillåter någon att bli ens vän måste man då svara på alla frågor och delta i alla debatter? Måste man också låta alla åsikter bli kända för alla övriga vänner?

Vissa arbetsgivare har sagt helt nej till anställda att använda Facebook på arbetstid. Andra har sagt precis tvärt emot. De uppmuntrar anställda att samtala på nätet med kunderna eftersom det skapar andra relationer än vad man haft tidigare. Att det finns etiska riktlinjer är nog bra för alla partier men om de inskränker rätten att få uttrycka sig eller ta upp ”känsliga” ämnen så uppstår flera problem. 

Jag tycker att det är bra att präster finns på ”torg och gator”. De sociala medierna är nya arenor och för många känns de främmande. Det finns självklart sådana som anser att en präst ska finnas tillgänglig på sitt tjänsterum och på förrättningsplatsen, men i övrigt är denne en privatperson. För andra är det oerhört skönt att få en pratstund med prästen i affären eller vid väntan på tåget. Men att säga att en präst alltid måste prata med alla om allting då man möts på gatan är rätt befängt. Men tydligen finns det de som anser att så ska man förhålla sig inom de sociala medierna.

Jag anser att var och en måste själv få avgöra vad som är ”privata åsikter” och vad som är ”de officiella åsikterna”. Att man nekar någon att få publicera dumheter på sin blogg är så självklart att det knappast borde föranleda en diskussion.

Jag tycker det är bra med präster som ”rör sig i vimlet”, att de syns ute bland folk. Men självklart har de en rätt att säga ”nej tack till ett samtal” men också rätten att få framföra sina ”privata” åsikter. Skulle det privata vara så avvikande att det är inte är förenligt med kyrkans lära så finns det ju ordningar som reglerar sådant. Men att begränsa prästen på de sociala medierna eller ställa krav att denne alltid ska diskutera och publicera allt eller inbjuda alla som sina vänner är rätt korkat. Därför är det bra att domkapitlet inte tar upp anmälan mot Karin Långström Vinge.

Karin Långström Vinge,


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0