Birro tar ton och försvarar kärleken och det heliga


Marcus Birro gör det igen. Med poetens skärpa formulerar han sådant som många av oss inte inte kan eller förmår uttryka med samma skärpa. I sin krönika framstår han som en modern apologet, och klär av dem som föraktar tron.

Det är varken progressivt eller beundransvärt att spotta på folks tro. Det är billigt och enkelt. Det är att dundra in med en bulldozer i ett hav av öppna dörrar.Människor som lever sina liv utan något heligt missar flera dimensioner av tillvaron. Det är en helt och hållet magisk värld där döden inte är det slutgiltiga mörkret, där trygghet är på riktigt, där samtalet med Gud är en kärleksrelation genom livet, där trösten finns bara en liten bit bort, precis där ljuset bryts.

Säkert kommer denna krönika att väcka reaktioner. Den är tänkvärd och värd att läsas om igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0