Respekt för andras åsikter

Jag har valt att engagera mig inom Kristdemokraterna. Där finns en värdegemenskap som jag delar. Allt som partiet står för stämmer inte för mig, men tillräckligt mycket för att mitt engagemang är helt kopplat till de kristdemokratiska idéerna. När jag kom in i politiken förstod jag snabbt att man skilde på person och sak och att debatten fördes också på ett sådant sätt. Det uppskattar jag. Det innebär att vi kan ha en tuff debatt i talarstolen, delge varandras åsikter, vrida och vända på argumenten, men efteråt mötas och fika tillsammans. Det är inte alls så att vi är osams. Men vi har olika åsikter.
Demokrati bygger på att vi lyssnar på varandra. Det är många gånger som jag kommit till en grupp med en bra idé, men efter att ha diskuterat den har den förändrats och ofta blivit bättre. Andras synpunkter och erfarenheter är viktigt.

Därför är jag rädd för några tendenser.

- Finns inte tid att lyssna. Svåra frågor kräver tid. De kräver olika perspektiv. Men tid saknas och politiken tenderar att svara snabbt. Det gäller att lyssna till varandras argument. Tyvärr rmåste jag konstatera att ofta får inte frågorna den tid som de behöver. Då blir inte heller svaren så bra.

-Svepande formuleringar. Jag är väl medveten om att politik handlar om att sätta bilder på varandra. Men formuleringar som "ni hör hemma i fel århundrade" är så allmänt och generellt att det är svårt att överhuvudtaget besvara. Ibland beskrivs politiker som "idioter" eller "knäppgökar". Sådant går inte att bemöta.

-Unga lämnar politiken. Inför ett val så gör alla partier stora insatser för att rekrytera unga människor. Men nu i halvlek av en mandatperiod kan vi konstatera att många unga har hoppat av. Självklart har det ofta koppling till studier eller förändra livsförhållanden, men det kan också finnas kulturella orsaker. Helt enkelt att ungdomar erbjuds plats i fullmäktige eller en nämnd, men släpps inte in i de interna politiska diskussionerna. Där faktiskt frågorna till stora delar avgörs. De upplever sig som röstboskap och "hur kul är det?".

-Politik som yrke. Jag har haft förmånen att under denna mandatperiod få vara politiker på heltid. Det är en fantastisk förmån. Under mer än 20 år har jag kombinerat politiken med ett arbete. Det har ofta varit komplicerat och konfliktfyllt. Men samtidigt ser jag att många inom politiken upplever sig som "yrkespolitiker". Det tror jag är farligt. Det tar lång tid att få politisk kompetens, men samtidigt så bygger politiken på att vi är "vanliga" medborgare som får andra medborgares förtroende att representera dem i fyra år. Sedan är uppdraget slutfört och då kan andra, med andra erfarenheter och amibitioner, ta vid och gå vidare med politiken. Därför tror jag att det är väldigt nyttigt att politiker emellanåt kan gå tillbaka till sina vanliga jobb men senare kunna återvända om de fortfarande har väljarnas förtroende.

- Att kvinnor inte är jämställda. Det har skett mycket med jämställdheten i Sverige i en positiv utveckling. Många kvinnor har ledande positioner. Jag lever i en miljö där många kvinnor har ledande ställning. För att nämna några av dem som jag arbetar nära med så har de uppgifter som partisekreterare, gruppledare i regionen, ordförande för distriktsledningarna i Västra Götaland, ordförande för skaraborgsdistriktet och gruppledare i kommunen. Jag är stolt över att mitt eget parti släppt fram kvinnorna. Samtidigt ser jag inom politiken (oftare i andra partier) att kvinnorna har det tufft. De får ofta visa bättre resultat än en man för att få erkännande. Det är tuffare att vara kvinna i politiken än att vara man. Det är ingen bra situation. Respekt för varandra måste vara ledordet, oavsett om man är man eller kvinna.