Hur hade Birro varit som partiledare?

Marcus Birro är ett sanningsvittne. Sällan oemotsagd, men i mina ögon oftast rätt. Jag tror på en absolut sanning, men samtidigt får vi mänskligt konstatera att det alltid finns två sidor av samma mynt. Men den sanning som Birro sprider är ju den insikt han har och ofta stöter han sig mot andra "sanningar". Men jag hejar på honom och läser med stort intresse hans krönikor.
Idag, t ex, så finns det en krönika i GT som föranleder några kommentarer. Under en kort tid, väldigt kort kan man nog säga, så var Birro partilledarkandidat och hade en ambition att bli Kristdemokraternas partiledare. Om detta skriver han i krönika och kan nu konstatera att han nog inte hade blivit så lyckad som just partiledare utan är rätt nöjd med sitt liv som krönikör. Säkert hade han blivit en frisk fläkt i partiet, men kanske också blivit undanblåst då det börjat storma. Det krävs nog en hel del politisk erfarenhet av själva fotarbetet innan man ger sig på ett partis främsta ledarpost. Men att han kandidera gav partiet en oerhörd uppmärksamhet. Nu är det bara att hoppas att också denna krönika ger svallvågor. KD behöver allt stöd som kan påvisas med tanke på de urusla opinionssiffrorna.