Ska ett konstverk rivas för att det inte speglar vår samtid?

I Skövde rasar en konstdebatt. I fokus står verket Livets Brunn som invigdes 23 september 1950. Konstnären Ivar Johnson var själv med vid invigningen, som för övrigt skedde i Prins Bertils närvaro, och beskrev sitt verk.

Det består av en fontän med en skulpturgrupp bestående av fyra större skulpturer. Några av dem anses idag vara kvinnoförnedrande och det är om detta en intensiv debatt blossat upp.

Vid en konferens i Skövde 19 nov medverkade Alexandra Pascalidou och använde ordet ”talibankonst” som en reaktion på några synpunkter som vår konstchef Ingemar Arnesson uttryckt. Det dröjde inte länge förrän riksdagsledamoten Monica Green twittrade och så var det hela igång. När hon dessutom skrev på sin blogg ”att hon inte sett statyn” dvs hon hade inte haft denna tolkning tidigare så var det fler som drogs in.Dessutom har tidningarna citerat konstchefen som att han sagt att "konstverket ska rivas". Debatten är i full gång.

Vad handlar det egentligen om?

Ivar Johnson skapade ett verk som beskriver olika skeden av mänskligheten. Som monumentalskulptör utnyttjade han ytan runt brunnen med de fyra grupperna. Där finns Såningsmannen som strör säd över marken, Soldaten som piskar en kvinna, Kvinnan som betraktar skörden och mannen som är på väg att bestiga sin häst.

Det som nu upprör är nog två saker; nakenheten och våldet.

Vid invigningen 1950 lär Ivar Johnson ha sagt: ”Våldet, som med sin knutpiska och sin tunga mantel sveper fram över jorden och människan vilken med armarna försöker skydda sig mot stormen.” som en kommentar till soldaten som piskar den nakna kvinnan. För övrigt är soldaten också naken förutom stövlarna, hjälmen och manteln.

Såningsmannen, beskrev Johnsson, ”som strör ut korn med jordens ande svävande vid sin sida”.

Jag är uppvuxen i Skövde och har otaliga gånger både gått förbi och stannat upp vid skulpturgruppen. I samband med studier i konstvetenskap för några år sedan intresserade jag mig särskilt för gruppen som under flera skeenden kunnat anses som en ”modern” skildring även om den tydligt syftar på världskrigen.

Att män förgriper sig på kvinnor är avskyvärt. Under kriget i forna Jugoslavien blev våldtäkt en uppmärksammad del av krigsstrategin. Det räckte inte med att bara skända fiendens kvinnor. Om man dessutom gjorde dem gravida skulle barnen för all framtid inte vara ”äkta” och i ett krig baserat på etnicism så var detta en medveten strategi. I dagarna hörs samma rop från kvinnorna i Kongo som i tiotusentals utsätts för vidriga övergrepp.

För mig har Soldaten på Livets Brunn alltid stått för: ”Aldrig mer” – Aldrig mer ska en kvinna få skändas, varken i krig eller i civila sammanhang.

Men tydligen är denna tolkning alldeles för naiv och troligtvis saknar den helt genusperspektiv.

Varje konstnär präglas av sin samtid. Även om denne vill uttrycka historiska eller futuristiska perspektiv så påverkas man av sin samtid. För kommande generationer blir det då nödvändigt att också sätta sig in i konstnärens samtid för att kunna tolka verket. Dessutom finns det ju ingen som har rätten till tolkning, inte ens konstnären. Det är alltid betraktarens privilegium att få tolka bilden och därför säger en ”bild annat än tusen ord” och orden är olika för varje betraktare.

Vad har vi då för nytta av denna debatt?

-          Den skapar uppmärksamhet kring vår offentliga konst

-          Den tvingar oss att fundera kring genus

-          Den får oss att åter känna avsky mot våldet

-          Den visar att konstpedagogik behövs

-          Påtagligt säger den också att Skövde kommun måste sätta upp skyltar vid verken (något som diskuterats under många år)

-          Den visar på vikten av konst i det offentliga rummet

-          Censur smakar illa – (vem har rätt till tolkningsföreträde)

Det är bra att denna debatt dragit igång. Monumentalskulpturen mitt i Skövdes centrum har fått en renässans och folk i allmänhet pratar om konsten i det offentliga rummet.

Samtidigt så är det en märklig tid som vi lever i. Pippi Långstrump ifrågasätts, Tin-Tin anses vara olämplig på bibliotek och nakna skulpturer upprör. I vår iver att vara ”politiskt korrekta” träder kulturens företrädare fram på ett elitistiskt sätt och talar om vad som är tillåtet respektive olämpligt. Jag minns Göran Hägglunds försök att träda in på denna arena med bilden om ”verklighetens folk” som kontrasteras mot ”kultureliten”. Han var nog före sin tid.

För övrigt finns det en intressant historia bakom tillkomsten av Ivar Johnsson verk ”Livets Brunn” i Skövde. En förmögen bryggare, Thedor Egnell, testamenterade 147.600 kronor efter sin död ”till stadens förskönande”. Detta togs emot 15 september 1932. Sedan dess har Egnellska medlen använts för inköp av skulpturer. Det var med dessa medel som Livets Brunn köptes in. Det skedde då i form av en tävling. Ivar Johnsson vann med sitt bidrag, men juryn blev så förtjusta i andrapriset att även det köptes in. Det är Gyllen, en magnifik granitskulptur som nu pryder Kyrkoparken. På så sätt blev också Helge Johansson en ”vinnare” trots att han kom tvåa i kampen.

Det är fortfarande en del skövdebor som minns invigningen 1950. Då Prins Bertil deltog så var intresset högt och från detta tillfälle har jag lyssnat på en inspelning på en trådbandspelare (enda gången i mitt liv som jag lyssnat på en sådan). Där finns bland annat ett tal som hölls av riksdagsledamoten Walter Sundström.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0