Kongo behöver svenskt stöd
Under 1800-talet var det mängder av svenska missionärer och biståndsarbetare som verkade i Kongo. Detta fortsatte en bra bit in på 1900-talet och därmed finns det långvariga svenska relationer med de båda "kongo-länderna".
En av de mest uppmärksammade personerna från Kongo idag är Dr Denis Mukwege. Hans arbete är banbrytande och han blir säkert Nobelpristagare framöver. Hans utbildning finansierades av den svenska pingstmissionen och därför har han också speciella band till Sverige.
I dag finns en läsvärd debattartikel i GP. Den är skriven av Niclas Lindgren, direktor biståndsorganisationen PMU, Johan Lilja, direktor biståndsorganisationen Läkarmissionen och Berthil Åkerlund, journalist och författare till Denis Mukweges självbiografi som utkommer i höst. Tre personer som är väl insatta i de övergrepp som begås i Kongo där särskilt kvinnorna är utsatta.
I helgen har vi haft besök i vår kyrka av en familj som flytt från Kongo. När man lyssnar till deras vittnesbörd så blir man så djupt gripen. Samtidigt upprörd eftersom övergreppen har fått pågå under så många år. I debattartikeln ställs en retorisk fråga; "Vill vi bidra till ett slut på våldtäkterna i Kongo"? Frågan är berättigad. Uppmaningen i artikeln är att utrikesministern engagerar sig i frågan och tydligt visar på att Sverige tar avstånd. Det är mycket bra att biståndsministern är engagerad men fler svenska röster efterfrågas.
Det finns många flyktingar från Kongo i vårt land. De oroas för sina vänner och släktingar. Kongo är oroligt och landets rikedomar lockar många intressenter. Som vanligt i alla konflikter är det civilbefolkningen som får lida mest. För Dr Mukweges egen del så är han så hotad att han inte längre kan röra sig fritt utan bor i huvudsak på sin arbetsplats, Panziskukhuset, för att kunna fortsätta sitt arbete med att hjälpa våldtagna kvinnor.
Läs inlägget i GP