Varför så få kvinnor i toppen?

Rätt tänkt - men ändå fel. Jag gillar att läsa krönikorna i SLA, särskilt när medarbetarna själva skriver och de får då lov att ta ut svängarna. Förra veckan kände jag igen mig i Alf Ehns skildring av blinningar och då log jag leende under läsningen. När jag läser Lena Jonssons senaste krönika blir jag upprörd, arg men också besviken. Vi håller på med en en stor omstrukturering av Skövde kommuns organisation. Sju nya toppchefer ska träda till och nu har rekrytering genomförts. Jag känner inte till så mycket om den inre processen men vet att kommunen har stor erfarenhet och kunskap kring rekryteringar. Men ibland går det snett och då får man en massa lärdomar och de tar man då med sig in i nästa rekrytering.
Nu är sju chefer anställda och resultatet blev 1 kvinna och 6 män. De är säkert de bästa som sökt respektive tjänst och har kompetens för uppdraget. Det råder nog inget tvivel om att de alla är bra som personer. Men problemet blir så uppenbart att vi inte lever som vi lär. Och det blir då ett problem. Det är inte de nyrekryterade som ska stå till svars för detta, men de kommer ändå att få det svårare att komma igång eftersom jämställdhet är satt ur spel.
Det som också oroar mig är det som Lena Jonsson skriver att hon inte längre kan stå som ambassadör för Skövde. För att åstadkomma resultat måste man visa handlingskraft men också ha stöd bland många människor för sitt agerande. Vi menar att jämställdhet är oerhört viktigt och att män och kvinnor har lika värde. Jag kommer aldrig att kalla mig för feminist, men att arbeta för jämställdhet är oerhört angeläget. Ingen kvinna eller man ska diskrimineras eller på något sätt hållas tillbaka på grund av sitt kön.
Nu måste vi samtala om detta så att det inte upprepas. Det spekuleras om det begåtts fel, men det har troligtvis inte skett. Allt har nog gjorts rätt, men det har ändå blivit fel. Vi politiker talar ofta om att stuprörstänkandet måste bort. Istället ska vi se till att vi har hängrännor. Den bilden kan användas på den situation som nu uppstått. Sett ur det det enskilda området är det nog rätt chef för uppdraget, men ser man alla tillsammans så framstår det snarare som ett problem att bara 1 kvinna finns med i toppskiktet.
Jag hoppas att SLA fortsätter att låta sina medarbetare få skriva krönikor. Det Lena Jonsson uttrycker i sin krönika är att hon sätter ord på det många känner. Krönikan ger den friheten, men som journalist kan hon inte uttrycka sina personliga åsikter. Ser alltså fram emot fler spetsiga krönikor,.