Närkontakt med en operasångerska

Jag gillar att gå på opera. Det är något magiskt över det stora huset där sångare och musiker berikar publiken, där scendekor och ljus skapar illusioner och där man är med om något eskapistiskt, men ändå nutidsberörande. Många av operaverken handlar om liv och död och gestaltar våra inre tankar. Operakonsten har utvecklats under några hundra år och mötet med en professionell ensemble är alltid imponerande. Rent moraliskt delar jag inte alltid det som gestaltas men anser ändå att var och en har rätt att framföra sina åsikter. Min svärfar sa att han gillar fisk, men då syftade han inte på benen och fenorna. Ibland får man njuta av vissa delar och bortse från andra.
Att sitta i salongen i det stora huset är en upplevelse. Igår var inte föreställningen i det stora huset utan förlagt till ett tält. GöteborgsOperan hade igår premiär på Rigoletto. Regissören Rikard Bergkvist hade förlagt handlingen till ett gym/nattklubb men skulle också kunna varit en cirkusarena. Publiken satt på sina gradänger på tre sidor av scenen och allt var väldigt nära. Skådespelarna kom oss på första raden så nära att man ibland var rätt att lägga krokben på dem. Med andra ord en rätt intim föreställning. Trots att det var i ett tält så var akustiken oerhört bra. Vid flera tillfällen stod Sofie Asplund, som gestaltade Gilda, alldeles framför mig och sjöng. Att få möta en sopran så nära och med en sådan enorm volym är en upplevelse som är oerhört svår att beskriva med ord. Den måste man få känna med hela kroppen. Man tror knappt att det är möjligt att få kunna leverera sådan skönsång. Operakonsten kan ibland vara svår att förstå, men ändå njutbar. Rent moraliskt vet jag inte vad Verdi ville med Rigoletto, men den kvinnosyn som "kungen/hertigen" visade gör att man blir rasande och vill markera avstånd från hans fruktansvärda beteenden. Verdi skrev detta 1861 och visade då på det förakt som män visar kvinnor. Man skulle ju kunna tänka sig att någon förändring i jämställdhetens tecken skett sedan dess, men tyvärr måste jag konstatera att många kvinnor är fortfarande utnyttjade av män idag. Sofie Asplunds gestaltning av att vara kär och sedan förnedrad visar på ett mycket tydligt sätt den utsatthet som många unga kvinnor känner idag. Därför känns det som att operan har ett budskap även till oss samtidsmänniskor. Ibland kan provokation vara ett medel för att åstadkomma en förändring. Igår fick Verdi mig att ta rollen som en kvinnoaktivist. Med andra ord, jag blev berörd av gestaltningen av Gilda i föreställningen i ett tält där regnet smattrade över tältduken under hela föreställningen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0