Ibland blir jag upprörd

När jag läser tidningen så reagerar jag nästan alltid. Ibland svalnar känslorna direkt vid frukostbordet, men ibland bär jag med mig dessa under dagen eller kommande dagar. Ibland är det positivt. Under de senaste åren har mina vardagar ofta inletts med att jag läst ledare signerade Niclas Lindstrand. Jag har inte alltid delat hans uppfattningar, men väldigt ofta har det varit formuleringar eller "aha-upplevelser" som jag burit med mig. Nu ska NL dra vidare på nya uppdrag och säkert kommer någon annan "vass" ledarskribent att ta över "pennan".
Jag är mycket intresserad av retorik. Min bakgrund är egentligen inom homiletik som är en annan del av talekonsten.
Att tala handlar om att sätta bilder, att visualisera, att framkalla bilder och känslor hos mottagaren. Den politiska retoriken handlar väldigt mycket om att sätta bilder.
Under några år har socialdemokraterna byggt upp en bild av en Sverige som glider isär. Klyftor som uppstår och de har dunkat in detta i väljarkåren. Till stora delar har de lyckats och bland annat kunde de knuffa ut allianspartierna från Rosenbad förra valet. Svenska folket kände att deras Sverige inte längre var förenligt med folkhemmet och en ny tingens ordning behövdes. Istället för klyftor så "skulle alla med".
Men då S kom till makten kunde deras retorik inte längre användas. Nu kunde de inte säga att det finns klyftor, för frågan blev då omedelbart, vad tänker ni göra åt det?
Istället tog Jimmie Åkesson över frågan, men begränsade "klyftorna" till att handla om svenskar och de andra. Socialdemokraternas retorik bygger ofta på klass mot klass och min uppfattning var att när de talade om ett Sverige som glider isär så fanns det mycket av en social omsorg i budskapet.
Men Sverigedemokraterna har lyckats ta över denna retorik så skickligt att närmare en femtedel av väljarkåren är nu beredda att rösta på dem.
Nu till morgonläsningen; upprördheten som kommit till mig sedan en längre tid. Egentligen började den nog på Almedalen när jag lyssnade på Jimmie Åkessons tal. Sedan dess har jag läst och lyssnat till andra sverigedemokrater.
När jag för en tid sedan läste ett inlägg i husorganet Dagen signerat Gunilla Gomer, kändes det dags att skriva något i frågan. Jag har försökt, kortfattat, att beskriva något av den retorik som SD använder. Min poäng i debattinlägget att här ser vi exempel på politisk retorik när den är som sämst. Skickligt att de "snodde" frågan från S, men deras beståndsdelar i sitt budskap handlar i grunden om att vi inte har ett lika människovärde.
Ska bli intressant att se om Dagen tar in mitt inlägg.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0