Hägglund hade nog rätt
När Göran Hägglund nylanserade ”verklighetens folk” så hånades han och häcklades över sina idéer. Han försökte att beskriva en olycklig situation som uppkommit i samhället, nämligen när ett åsiktsetablissemang talar om för andra hur de ska uppträda. Det som anses politiskt korrekt ska råda och folk i allmänhet ska ledas av en åsiktsmaffia. Det som står högt på den politiska dagordningen, feminism, genusmedvetenhet, normkritik och ett allmänt uppifrånperspektiv, är inte frågor som verklighetens folk har som dagligt rättesnöre
I den ena ringhörnan fanns de som talade om vilka normer som ska råda, i klartext ska alla normer ifrågasättas och allt ska vara tillåtet, gränslöst och ohämmat. I den andra ringhörnan var de som kämpade för att få dagen att gå ihop, ofta utan akademisk utbildning, få föreningsengagemag och gillade dansband, sin vovve, drömde om familj och villa och körde en bensinbil. Att få göra en utlandsresa, med flyg, till Thailand var en av årets höjdpunkter. De gillar sin egen närhet och gemenskap och kanske inte ens har en dagstidning.
Men just dessa ”verklighetens folk” är många och trivs på ett sätt med sin tillvaro, men känner ofta frustration och utanförskap, för att de sågas av åsiktskorridorens företrädare.
Hägglund, och därmed Kristdemokraterna, blev nästan idiotförklarade och en rad förstå-sig-påare var hårda i debatten. Verklighetens folk fanns inte och Kristdemokraterna gjorde en stor felbedömning när de ställde sig i denna ringhörna, menade kritikerna.
Det politiska etablissemanget och denna, som Hägglund kallade dem, kultureliten, ansåg att Kristdemokraterna var omoderna och saknade idéer för dagens samhälle. Det partiet försökte säga var att många, kanske en majoritet av befolkningen, kämpar för att få livspusslet att gå ihop. De har en knapp ekonomi, upplever motgångar, men trivs på ett sätt med sin närhet till familj och vänner. Att köra bensinbil och att flyga kanske de inte ens har resonerat över utan anser att det är sådant som hör vardagen till.
Debatten ledde till att visa på tydliga klyftor i samhället. En rätt liten grupp var oerhört synliga och påverkade den allmänna debatten. Hägglund beskrev dem som att Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. Hägglund menade att det sällan fanns tolerans för folks rätt att leva som folk gör mest även när det står i strid med de ideologiska modellerna.
Hägglunds definition var ”Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand”.
Att säga något sådant var inte tillåtet. Att tillerkänna vanliga människors deras rätt att leva sina liv, kunde inte accepteras. Den radikala kultureliten slog till och förklarade det ohållbara i tanken om vanligt folk eller verklighetens folk.
Men Hägglunds idéer har inte fallit i glömska, möjligen adresserade han dem något lite för tidigt, men så är ofta profetens roll. Budskapet må vara sant men det passar ändå inte in.
De som ingick i verklighetens folk läser nog aldrig denna typ av debattinlägg, de har troligtvis inte ens ett abonnemang på en lokal dagstidning. De lyssnar till varandra och lever ett strävsamt liv med ambitionen att göra det bästa möjliga av tillvaron.
Dessa tankar flammar nu åter upp då vi betraktar valresultatet i USA. Opinionsinstituten var så säkra på att Hillary Clinton skulle bli USAS 45:e president, medierna saknade objektivitet och mängder av förstå-sig-påare visste hur det skulle gå.
För mig framstår det som att en enorm klyfta råder mellan etablissemanget och de flesta invånare. Det som är politiskt korrekt och finns på den aktuella dagordningen hos eliten lever i en egen värld och saknar beröring med de flesta.
När politiska partier fjärmar sig från folket, dvs väljarna, så uppstår stora risker. I en sådan miljö frodas populism och enkla lösningar. När en överhet försöker att kommendera andra till lydnad och korrekta uppfattningar skapas aversion.
De etablerade svenska politiska partierna lever endast genom att väljarna har förtroende för dem. När detta förtroendekapital saknas öppnas fältet för andra aktörer.
Uppenbart är det så att den tysta befolkningen i USA talade genom att använda demokratiska vassaste vapen, sin egen valsedel. I skydd av valrummet vågade man lägga sin röst på den som var närmast verklighetens folk. Trots en vidrig och hätsk kampanj fanns något av en kommunikation och tillit till Trump. Därför valdes han och inte Hillary Clinton.
Kristdemokraterna befinner sig just nu i ett politiskt läge där undersökningsinstituten säger att 96% av befolkningen inte tror på partiets idéer om hur ett samhälle ska byggas. Att värna familjen, att tal om värden och etik, anses otidsenligt och självklart är det inte politiskt korrekt.
Men frågan är vad verklighetens folk kommer att säga vid valurnan 2018. Jag tror att många kommer att bli förvånade när en tyst befolkning gör sin röst hörd.