Avstånd ska mätas i tid - inte distans

Jag har skrivit flera inlägg om detta tidigare. Jag bor i Skövde. Reser mycket. Då är Skövde en väldigt bra ort att utgå från.
Jag har denna mandatperiod flera olika uppdrag. Det innebär att jag ofta har resdagar, i praktiken åker jag tåg eller buss någonstans nästan varje vardag. Då är Skövdes strategiska läge väldigt bra. I fredags t ex var jag och hade ett föredrag om vår region. Det var i Falun. Med tåg fungerade det alldeles utmärkt. I går kväll hade jag ett åtagande i Stockholm, men hann inte med sista tåget hem. Därför fick jag övernatta och tog morgontåget. Förmiddagen tillbringade jag med ägarutskottet i Vänersborg och nu under eftermiddagen har vi haft en överläggning i Göteborg med våra kulturförvaltningar. Nu sitter jag på tåget hem och kan konstatera att alla tåg har gått enligt tidtabell idag. I morgon bitti blir det morgontåget till Stockholm.
 
Att åka bil är ibland nödvändigt, men inte alls lika effektivt som att åka tåg. Ombord på tåget kan jag arbeta. Som politiker läser man mycket handlingar och skriver många texter. Kollektivtrafikresenärerna börjar bli bättre på att erbjuda wifi ombord. Det finns t ex på alla stadsbussar i Skövde. SJ är duktiga på detta, men Västtrafik har en del kvar.
 
När man reser mycket så är det tiden som är det viktiga, inte avstånden. Att mäta en resa gör jag i tid, inte i distans. Jag räknar med att det är två timmar till Stockholm med tåget. Det gör att man kan åka upp på morgonen, delta i ett möte över dagen, och sedan vara hemma på kvällen.
 
Med andra ord, Skövde är en bra stad för resande, och rekommenderas

Handelsresande i politik

 

Ofta känner jag mig "som ständigt på väg". Denna mandatperiod har jag lokala, regionala och nationella politiska uppdrag. På detta sätt blir det heltid för mig, men jag har ingen samlad huvudman för mina uppdrag. Det innebär att jag får resa rätt mycket till olika uppdrag. Jag är väldigt tacksam för denna möjlighet, men hade helst sett ett samlat huvuduppdrag, t ex som regionråd, kommunalråd eller riksdagsledamot. Nu börjar snart nomineringarna till nästa mandatperiod och nu handlar det om vad partiet vill med mig i framtiden. Om vi sköter oss under en mandatperiod kan det hända att vi får förnyat förtroende, men efter fyra år upphör alla uppdrag och det kan komma in ett helt nytt gäng som ersätter.
Som "handelsresande i politik" och med ambition att åka kollektivt så blir vänthallar en vardaglig miljö.

 

Extremt fånig säkerhetsinformationsfilm

Inför en flygresa sker alltid en säkerhetsgenomgång. Kabinpersonalen ger grundläggande anvisningar om hur passagerarna ska agera i händelse av fara. Ibland sker denna genom en informationsfilm. Air France har valt att lägga ut en säkerhetsinformationsfilm som ger de aktuella instruktionerna. Det är fem modeller/dansöser som agerar och en flygvärdinna är speaker. Filmen är informativ men skapad på ett sådant sätt att den får guldmedalj i fånighet. De fem modellerna struttar omkring och agerar i någon slags koreografi som är så löjlig att man har svårt att ta till sig budskapet om behovet av säkerhet.
 
Jag har studerat feministisk filmteori och skulle jag använda mig av sådana beskrivningar skulle jag beskriva att filmen är till för att tilltala män och kvinnorna som är objektifierade utgör ett slags beskådande av den manliga blicken. Diskriminering, underkastelse och en typisk patriarkal struktur skulle bli några underrubriker. På svenska skulle man säga att filmen är ett riktigt bottennapp.
 
Men den allra sämsta scenen är nog då flygvärdinnan kommer in i bild och man har precis dessförinnan sett de fem modellerna ta på sig sina säkerhetsbälten. Flygvärdinnan vickar på höfterna och säger att bältet "kommer på ett elegant sätt att framhäva ditt midjemått". Idén med bältet är säkerhet och har inget med skönhetsideal att göra. Men då texten så tydligt hävdar att det är midjemåttet som är det viktiga så sjunker hela värdet av informationen till en bottennivå.
Jag vet att Frankrike inte delar vår jämställdhetssyn i alla delar. Som svensk reagerar jag på filmer som utnyttjar och nedvärderar kvinnor. De är inte till för att behaga männens begär, utan är likvärdiga medmänniskor som ska värderas på samma sätt som män.
Jag kan inte förstå hur Air France kan tillåta denna fördummande och rent ut sagt förlöjligande reklam. Säkert har den kostat en hel del att producera. Den borde omgående ersättas av en konstruktiv film
 

Ohyggliga rapporter från Aleppo

Den senaste veckans rapporter från Aleppo är så negativa att man knapp finner ord för detta. Man räknar med att det fortfarande finns ca 100 000 barn kvar i en stad som bombas sönder kvarter efter kvarter. Barnen är de stora förlorarna och omvärlden borde skapa en gigantisk satsning för att få ut civilbefolkningen innan militärerna fortsätter att beskjuta varandra. För några dagar sedan trodde många på vapenstillestånd så att de humanitära förhållanden skulle bli något drägliga. Men när till och med matkonvojer anfalls då är moral och etik så låg att den inte ens kan mätas. Allt mänskligt förnuft verkar vara totalt borta.

Snabb hantering av polisen

Det skrivs mycket om polisen och om deras kris. Nu kanske mitt inlägg egentligen inte handlar om polisen men om passmyndigheten. Jag var häromdagen på polisstationen och behövde ett nytt pass. Enkel hantering, inget strul. Bara några dagar senare kommer ett SMS och passet är klart för uthämtning. Helt enkelt snabbt, effektiv och enkelt. Så ska det fungera och jag är väldigt nöjd.

Stark kritik mot kommunal film

Jag har bott i Södra Ryd, ett område strax norr om Skövde, sedan 1980. Stadsdelen byggdes som en "sovstad" och närheten till länssjukhuset gjorde att många räknade med att bo där och jobba någon annanstans. Stor del av stadsdelen, där närmare 7 000 personer bor, är att likna vid ett miljonprogram.
För några år sedan byggdes grundskolan om som då omfattade alla stadier. Av olika skäl stängdes högstadiedelen för några år sedan till stor besvikelse för många boende i området. Nu är det dags att åter öppna högstadiedeln.
I samband med detta har en film tagits fram som ett rekryteringsunderlag till en ny rektor. Filmen är innovativ men har inte fallit i den goda jorden. Den beskriver en skola och en stadsdel som många av oss inte känner igen. Den snarare svartmålar än ger ren fakta. När jag hörde talas om den och såg filmen så kände jag mig tvungen att reagera. Den ger en nidbild av den del av staden där jag bor. Därför kontaktade jag de ansvariga då inte så många hunnit se filmen. Mitt förslag var att dra tillbaka den. Så här skrev Skaraborgs Allehanda.
http://sla.se/skovde/2016/08/29/tung-politiker-vill-stoppa
 
Nu ska tydligen filmen få en förklarande text och försöka att ge en annan bild, men tyvärr har den spritts rätt rejält och jag tror att den skadar mer än den gör nytta.
 
Många har reagerat mot filmens innehåll och inte minst de som arbetar eller har arbetat på skolan. Tråkigt att man lämnade manusskrivande till personer som inte har känsla för konsekvenserna av denna typ av påståenden. Om man bara vill orsaka uppmärksamhet så har man verkligen lyckats, men till ett pris som är väldigt högt. Jag tror att filmen gör mer skada än nytta och därför tycker jag att mitt råd till de ansvariga är rätt: Stoppa filmen!

Beauty is in the eye of the beholder

Vad är vackert? Vad är det sköna, då vi talar om de sköna konsterna? Finns det någon som kan definiera vad som utgör det vackra? Eller är det så att det gamla ordspråket som lär gå tillbaka till 3:e århundrandet stämmer att allt är subjektivt. Om nu skönheten ligger i betraktarens öga så bör det finnas många olika sätt att beskriva skönheten. En tid talade man om konstnärlig utsmyckning då det handlade om offentlig konst. Numera talar man oftast om konstnärlig miljögestaltning.
På bilden betraktar jag verk av Marie-Louise Ekman de Geer. Om det är vackert är svårt att säga, kanske t o m irrelevant då skönhet inte alls är konstens främsta uppgift. Det tilltal som ett verk gör med betraktaren beskriver dess storhet. En bild kan passeras, inga reflektioner, inga tankar uppstår, medan andra bilder väcker tankeprocesser hos betraktaren.
Hur kan det komma sig att vissa verk leder till att man är beredd att betala miljoner för dem medan andra skulle aldrig få hängas upp på ens väggar. Det går nog inte att komma ifrån att konstens skönhet och konstens tilltal är personligt.
 
 

Framhåll alltid människovärdet

Du har ett värde. Ett egenvärde. Det handlar om vem du är. Inte vad du gör eller presterar. Ditt värde är unikt. Till och med absolut. Vad du äger, eller vilka kläder du bär, hur du bor, eller vad ditt saldo på banken visar, har inget med ditt människovärde att göra. Du är helt enkelt unik och ingen annan är som du.
I vårt kommersiella och materialistiskt sinnade samhälle finns det många som har intressenten av att du inte uppskattar ditt egenvärde. För om du accepterar att dit värde hänger på dina kläder så finns det alltid dom som vill sälja plagg för att stärka ditt värde. Reklam handlar egentligen inte primärt om att sälja produkter utan att sälja livsstilar. Du blir något, får en ställning, får uppmärksamhet då du köper det som reklamenen föreställer. Tyvärr går det inte att köpa sitt värde. Det är givet då man föds. Och oavsett vad man än samlar på sig under sitt jordeliv så vet vi: "du kan ingenting ta med dig dit du går".
Spana in dig själv i spegeln idag och säg: Jag är unik! Jag duger! Jag har ett värde!

Mycket att glädjas över

Om man lyssnar på nyheterna eller läser löpsedlar så är det väldigt mycket elände runt om i världen. Det är sant och riktigt. Men det finns också många saker som aldrig hamnar på redaktionernas listor. De där vardagssakerna som vi ofta tar för givet glöms lätt bort då "eländet" tar uppmärksamhet.
Just nu håller naturen på att byta skepnad i södra Sverige. Vi anar det gröna som med hast bryter fram och värmen nalkas. Sådant ger oss, varje dag, anledning att både ge njutning och glädje.
Vi möter också många positiva och behagliga människor som kanske aldrig får något omnämnande eller uppmuntran. De bara finns där och gör det de brukar göra.
Tänk om vi skulle uppmärksamma det där lilla och vardagsnära och tala om det. Beskriva det. Och framför allt delas med oss av beröm, tacksamhet och vänlighet. Då skulle vi nog må mycket bättre.
Precis som värmen väcker naturen kan en kärlekens låga förändra även det kallaste hjärtat.

Är inte det viktigaste att man hälsar - inte hur?

Nu debatteras hälsningstraditionen i Sverige. Många anser att man ska hälsa i hand. Det blev stor uppståndelse då miljöpartiets riksvalberedning föreslog en person till partistyrelsen som konsekvent hälsar på olika sätt, beroende på kön. Detta har rört upp många känslor och flera har tolkat det som att Yasri Khans sätt att hälsa är oförskämt, förnedrande och kvinnokränkande. Han har valt att konsekvent ta män i hand men då han hälsar på kvinnor lägger han sin hand mot sitt bröst och framför på så sätt en hälsning. Men det är detta som rört upp.
Jag har debatterat feminism den senaste tiden. Vi har en regering som talar om att den är feministiskt och att detta innebär något annat än vi som använder orden jämlikhet och jämställdhet. I den politiskt korrekta världen ska man vara normkritisk och jag tror att de flesta med det menar att man ska vara tolerant och respektfull.
Yasri Khan kan inte bli ledamot av partistyrelsen därför att han hälsar på sitt sätt, som för övrigt han delar med många andra människor. Nu måste man ställa frågan: Vems är problemet? Vårt eller Khans?
Jag möter människor från många olika kulturer och inser att just hälsningar sker på väldigt många olika sätt. Om man talar om zoner och börjar med intitimitetszonen så gör vi på väldigt olika sätt. Om vi håller oss till Sverige så är det vanligt att vi har fysisk kontakt med våra händer. Men andra vill helst kramas då de möts. I andra länder är kindpussen det vanligaste sätter. I andra delar av världen bugar man i respekt för varandra men kommer aldrig närmare än ca 30-40 cm från varandra.
I Sverige är det inte helt lätt att veta om man ska ta i hand eller kramas. Det är något som man lär sig. Dessutom gör man ofta olika beroende på vem man möter. Vissa personer kramar jag aldrig, andra kramar jag oftast då vi möts. Men det beror också på platsen där vi träffas. Hur man vet vad som är rätt är inte alltid så lätt att förstå.
Det som däremot är upprörande är när någon vägrar att hälsa överhuvudtaget. Jag har varit med om detta vid flertalet tillfällen. En person vill inte tilltala mig eller hälsa på mig. Jag brukar alltid sträcka fram handen men ibland blir det nobben. Det är inte helt lätt att hantera. Visst blir man kränkt oavsett om det är en man eller kvinna som vägrar att hälsa.
Däremot har jag inget emot att personer hälsar på mig på olika sätt. Men samtidigt anser jag att det vanliga i Sverige är att vi tar varandra i hand. Den som kommer hit får acceptera den sedan. Jag tycker att man ska lära barn att hälsa i hand, men också visa respekt för den som vill hälsa på andra sätt.
Uppenbart är detta ett känsligt ämne. HUR man hälsar kan väl inte vara det viktigaste? Det är väl ATT man hälsar?

Kvinnor måste respekteras

Det är bra att medierna uppmärksammar de kränkningar som sker av kvinnor, ofta unga tjejer, på offentliga platser.
Jag är inte feminist, men ivrar för alla människors lika värde. Att skapa trygghet på gator och torg, dvs i det offentliga rummet är allas vårt ansvar.
När man läser om övergrepp av kvinnor på bussar i Egypten, gängvåldtäkter i Indien, nyårsfirandet i Köln eller musikfestival i Stockholm så handlar det om samma sak: Män tror att de har rätt utnyttja och använda kvinnor. I grunden är det en fråga om människosyn.
Då vi betraktar varandra som jämlika har vi inte positioner som placerarar oss i hierarkiska ordningar eller strukturer. Varken patriarkat eller feminism är lösningen. Inget kön kan vara det andra överordnat.
Därför måste vi lyfta frågan om människovärdet. Då alla människor är lika värda, så har ingen annan, oavsett om vi talar kön, ålder, etnicism, någon rätt att vara mer värd än någon annan.
En blick i historieboken visar att maktstrukturer inte leder till det goda samhället. Det är först då vi betraktar varandra som jämlika partners som vi kan åstadkomma det samhälle som de allra flesta önskar; ett samhälle där vi respekterar varandra och skapar trygga förhållanden.
Ingen ska behöva utsättas för andras övergrepp. Här måste både civilkurage, dvs "vanligt folk" säger ifrån, samverka med olika myndigheter, inte minst polisen.
Ingen kvinna ska behöva ofredas. Självklart gäller detta också för män.

Barnbarn ger glädje och inspiration

Innan jag blev morfar/farfar hade jag en viss uppfattning om vad detta innebär, men nu då jag har några års erfarenhet har jag insett att det var mycket mer omfattande än vad jag hade räknat med. Att få följa en ny generation växa upp, att få ta del av deras utveckling, att få känna närhet och kärlek är så oerhört inspirerande.
Charlie som är tre år ringer ibland och ställer "märkliga" frågor. För ett tag sedan hörde jag: "Morfar, kan vi gå ut i skogen och plocka blåbär". Att förklara för en treåring att vi får vänta till augusti är inte helt rätt. Samtidigt så verkar vandringarna i blåbärsskogen satt sina spår. Den senaste frågan var "Morfar, har ni mögelost hemma". Varför han ställde frågan kunde han inte förklara. Sådant går jag sedan och funderar på. Varför undrar en treåring om våra ostar? Kanske gillar han att komma hem till oss på frukost.
Bilderna ovan speglar också lite av den glädje som de kan uppleva av elektroniken. Vi spelar ofta in video på dem när de leker eller gör vardagssaker. Detta har vi tittat på åtskilliga gånger tillsammans. Att se sig själv på rörlig bild verkar väldigt intressant för en tvååring. Det är också spännande att se när Leo, två år, försöker att bläddra mellan bilderna i tryckta medier eller på vår vanliga TV. Som tvååring räknar han med att alla medier är smarta medier. Att det man kan göra på läsplatteskärmen kan man också göra på alla andra bildmedier. Känns som att de tekniska möjligheterna för den uppväxande generationen ser oerhört stora ut.
 
 

Närkontakt med en operasångerska

Jag gillar att gå på opera. Det är något magiskt över det stora huset där sångare och musiker berikar publiken, där scendekor och ljus skapar illusioner och där man är med om något eskapistiskt, men ändå nutidsberörande. Många av operaverken handlar om liv och död och gestaltar våra inre tankar. Operakonsten har utvecklats under några hundra år och mötet med en professionell ensemble är alltid imponerande. Rent moraliskt delar jag inte alltid det som gestaltas men anser ändå att var och en har rätt att framföra sina åsikter. Min svärfar sa att han gillar fisk, men då syftade han inte på benen och fenorna. Ibland får man njuta av vissa delar och bortse från andra.
Att sitta i salongen i det stora huset är en upplevelse. Igår var inte föreställningen i det stora huset utan förlagt till ett tält. GöteborgsOperan hade igår premiär på Rigoletto. Regissören Rikard Bergkvist hade förlagt handlingen till ett gym/nattklubb men skulle också kunna varit en cirkusarena. Publiken satt på sina gradänger på tre sidor av scenen och allt var väldigt nära. Skådespelarna kom oss på första raden så nära att man ibland var rätt att lägga krokben på dem. Med andra ord en rätt intim föreställning. Trots att det var i ett tält så var akustiken oerhört bra. Vid flera tillfällen stod Sofie Asplund, som gestaltade Gilda, alldeles framför mig och sjöng. Att få möta en sopran så nära och med en sådan enorm volym är en upplevelse som är oerhört svår att beskriva med ord. Den måste man få känna med hela kroppen. Man tror knappt att det är möjligt att få kunna leverera sådan skönsång. Operakonsten kan ibland vara svår att förstå, men ändå njutbar. Rent moraliskt vet jag inte vad Verdi ville med Rigoletto, men den kvinnosyn som "kungen/hertigen" visade gör att man blir rasande och vill markera avstånd från hans fruktansvärda beteenden. Verdi skrev detta 1861 och visade då på det förakt som män visar kvinnor. Man skulle ju kunna tänka sig att någon förändring i jämställdhetens tecken skett sedan dess, men tyvärr måste jag konstatera att många kvinnor är fortfarande utnyttjade av män idag. Sofie Asplunds gestaltning av att vara kär och sedan förnedrad visar på ett mycket tydligt sätt den utsatthet som många unga kvinnor känner idag. Därför känns det som att operan har ett budskap även till oss samtidsmänniskor. Ibland kan provokation vara ett medel för att åstadkomma en förändring. Igår fick Verdi mig att ta rollen som en kvinnoaktivist. Med andra ord, jag blev berörd av gestaltningen av Gilda i föreställningen i ett tält där regnet smattrade över tältduken under hela föreställningen.

Lyckad allsångskväll - Andrae Crouch Tribute

Pingstkyrkan var fullsatt i söndags kväll vid Andrae Crouch Tribute. Den moderna gospelsångens skapare uppmärksammades och det hela gick under beteckningen allsångskväll. Och det blev verkligen allsång. Anders Jaktund, som sysslat med kristen musik hela sitt liv, ledde kvällen och lotsade oss igenom Andrae Crouch´s liv. Leif och Ingela Jonsson höll ihop det hela musikaliskt och hade verkligen fått ihop en bra kör och kompgrupp. Musiken var mycket bra. Engagerat och kvalitativt.
 
Jag har gjort många reflektioner efter konserten. Varför vill människor komma samman och sjunga? Detta är en trend som pågått under flera år och kanske har den också varit en av frikyrkans stora framgångsfaktorer. Sångerna som sjöngs denna kväll är enkla till sin karaktär, men av sådant slag att man också minns dem. Det var uppenbart att många i publoken kunde sångerna utantill och ibland trodde man att taket på kyrkan skulle lyfta av allt engagemang. Sången förenar människor och skapar en samhörighet. Detta är en del av det viktiga arbetet att bygga en kristen identitet.
 
Kvalité i text och musik gör att man minns och engageras. Därför är kvalitetsmusik tidlös. Gårdagens musik är "gammal" idag, men ändå finns det "gamla" sånger som håller idag. Jag tillhör dem som gärna lyssnar på musik som skapades för flera hundra år sedan. Hur kan de stora kompositörerna locka en publik på 2000-talet. Något är det som utgör konstnärlig kvalitet.
Mycket av det som produceras är dussinvara och har en uppgift för en tid, men förbleknar snabbt och faller i glömska.
 
Jag är inte musikvetare och kan inte bedöma Andrae Crouch musik, men söndagskvällen övertygade mig om flera saker.
1. Vi vill sjunga tillsammans
2. Det går att samla folk
3. Vi har enorma tillgångar i vår och andra församlingar
4. Eldsjälar som Anders Jaktlund har stor betydeles
5. Folk vill ställa upp och sjunga och spela tillsammans om det finns ledare som leder
6. Kvalité håller i längden
7. Den andliga sångskatten behöver underhållas. (Flera av de unga i publiken hade aldrig hört sångerna live)
8. En sådan här kväll behöver repriseras i andra kyrkor så att fler får ta del av den.
9. Texter som handlar om evangeliets kärna har bäring idag
10. Som kristen behöver man inte skämmas för sin tro (We are not ashamed)
Listan kan säkert göras väldigt lång, men som en i publiken åkte jag hem glad och tacksam. Stärkt i min tro. Uppmuntrad. Stolt över att vara med i en församling som vågar satsa. Glad över alla hängivna sångare och musiker. Tacksam för våra eldsjälvar som osjälviskt använder sina gåvor för att förmedla glädje till andra.
 

Vad bra vi har det!

I går var jag på en fest där många asylsökande flyktingar fanns med. Samtalen har följt mig under denna första dag på ett nytt år. De har kommit hit med hopp om ett nytt liv. En av männen berättade om hur bomberna föll, hur hans bostad blev fullständigt förstörd, hur han hade lyckats få ut sin fru och barn från hemlandet, men bestämt sig för att vara kvar hemma och försöka hjälpa till att hålla igång sitt land trots kriget. Till slut höll det inte längre och han hade varit med om en dramatisk flykt, smugglad till Sverige. Nu är han här, vet inget om sin framtid, har ännu inte ens fått en intervjua med Migrationsverket och längtar efter sin familj som finns i en annan del av världen.
Alla som flytt har sin egen berättelse och ofta är den fylld med konflikter, tragik och umbäranden. Deras längtan är att få en fristad i Sverige och kunna bygga upp en vardag för sig och sina familjer.
När man tar del av sådana levnadsöden blir ens egna problem rätt så triviala. I dag har jag kunnat konstatera att mycket av det som vi tar för givet, familj, vänner, arbete, bostad och mat på bordet, är en dröm för många i vår närhet.
Vi avslutade tolvslaget tillsammans. Jag åkte hem till min bostad där jag känner kärlek och trygghet. De åkte hem till sin flyktingförläggning där de endast kan längta efter något annat.
En av dem hade skrivit ned en hälsning som i korthet gick ut på att han ville tacka alla i Sverige för den hjälp han fått och vill nu vara med och ta ansvar för sig och sin familj. Vi är inte här för att bli beroende av er, vi vill bli självständiga och själva ta ansvar för vår framtid. Vi är så tacksamma för hjälpen som Sverige ger oss!
Den avslutande dagen 2014 blev omtumlande men den fortsatte även under den första dagen 2015.

Det fanns inte rum för dem

I berättelsen om Maria och Josefs strapatser i Betlehem möter vi stängda dörrar. Den gravida Maria har färdats en lång väg, men hemmen och härbärgena var stängda för henne. Jesus-barnet föddes under oerhört spartanska och utsatta förhållanden. Inte dröjde det heller länge innan de blev flytkingar och tvingades bort från sitt eget land.
Den här berättelsen är lika aktuell idag. Kvinnor och män, barn och unga, är på flykt och behöver logi. Men de möts av hårda attityder och stängda dörrar. Det öppna hemmet börjar med det öppna hjärtat. Om det inte finns plats inom oss finns det heller ingen plats bredvid oss. Själviskheten är en kraft som hindrar mänsklig gemenskap, men ofta luras man att tro att den är en god kraft. Tyvärr visar den sig ofta vara bedräglig. Att möta främlingen, att dela livets olika villkor, leder ofta till att man berikas som människa. Därför blir uppmaningen denna jul: Öppna ditt hjärta och öppna ditt hem.

Många berörs av händelserna i Irak

De senaste dagarna och veckorna har många personer gjort sin röst hörd då det gäller de brutala övergrepp som sker i Irak och Syrien. Sent, men bättre sent än aldrig. Det har ordnats demonstrationer runt om i Sverige och det handlar om tusentals människor som mött upp och visat solidaritet.
Den manifestation som vi gjorde i Skövde finns dokumenterad nu och kan sökas på Youtube. http://youtu.be/pR-J2YSqZZA?list=UUd9PHYfHhx5_nDBwyYmjKOg
Det har varit flera personer som hört av sig och undrat vad de kan göra. Ett bra sätt är att skriva till Sveriges regering och mana dem till ytterligare engagemang. Alla adresser kan man finna på www.regeringen.se .
Det är fruktansvärda övergrepp som skildras men samtidigt så känns det skönt, mitt i alla bedrövelser, att många visar solidaritet och stöd för de förfölja kristna och personer med annan trosuppfattning. Det är inte endast en utrensning av kristna, men det känns skönt som kristen att just få manifestera stöd för andra trossyskon. Men det är lika hemskt att muslimer och andra troende inte heller respekteras av terrorgrupperna. Vi kan inte nog betona att alla människor har lika värde.
Kanske ska du ägna några minuter åt att skriva ett brev till våra makthavare. Visa att du är engagerad!
 

Lagom vila - lagom arbete

Det är lätt att arbeta för mycket och ha långa arbetsdagar när man trivs med sitt arbete. Samtidigt så sker det stor tillfredsställelse att åstadkomma resultat. Men sedan tidens begynnelse finns en rytm som handlar om arbete och vila. En vecka innebar sex arbetsdagar och en vilodag. Principen om att kombinera arbete och vila är viktig för livskvalitén. Att under sommaren få en sammanhängande vila under flera veckor höjer livskvalitén ytterligare ett snäpp. Vi tar nästan för givet att ha 4-5 veckors semester. För några veckor sedan var jag i USA och diskuterade semester med vänner. De var så nöjda med att ha två veckors ledighet. Vi har mycket att vara tacksamma för.

Att det ska vara så svårt att fylla i en ansökan

Jag har ikväll försökt att fylla i en ansökan. På nätet. Det stod att det var enkelt och går snabbt. Men jag hittade inte ens formuläret som jag skulle fylla i. Gick igenom FAQ och dubbelkollade och trippelkollade. Det stod väldigt tydligt att man genom att fylla i formuläret på hemsidan snabbt skulle få svar. Men efter att ha kollat, startat om datorn och kände mig allmänt svettig och stressad insåg jag att detta klarar jag inte av. Trots min IT-erfaren, hög utbildning, livserfarenhet osv. Sedan slog det mig att när de skrev hemsidan så menade de kanske en annan hemsida än den hemsida där jag befann mig. Varför jag tänkte så förstår jag inte. Men om jag gick ifrån den svenska sidan och gick in på den engelska så fanns formuläret som jag sökte. Jag trodde att om man fick en hemsidesadress där man skulle fylla i ett formulär så var det på den sidan, i detta fall, den svenska sidan som skulle användas. Jag hade ju inte ens en aning om att det fanns en "riktig" hemsida, nämligen den engelska. Efter en stund av frustration och allmän stress så fyllde jag i formuläret och vips fick jag det som jag behövde. Tänk om någon hade skrivit på FAQ : du får snabbt svar via vår engelska sida där du fyller i ett formulär på engelska. Nu stod det bara "du får snabbt svar via formuläret på vår hemsida".
Tur att man ändå är IT-van och stresstålig. För detta stressade mig rätt rejält och då undrar jag hur många andra som inte är lika vana som jag vid datorer upplever en sådan situation. Tänk om man konsulterade en pedagog då man skriver instruktioner....

Inte lätt att vara kollektivresenär

Jag föredrar att åka kollektivt. Ofta fungerar det bra, men i dag var en rejäl struldag. Tåget som jag hade räknat med att komma med på var inställt. Då gäller det att snabbt få reda på alternativ och jag loggade in mig på både Västtrafiks och SJs sajter. Tyvärr kunde jag inte få fram information varför jag ringde till Västtrafik. Jag blev trevligt bemött men enda beskedet var att jag behövde ringa till SJ eftersom tåget inte var ett Västtrafiktåg. Men om jag väntade 40 minuter kunde jag ta en buss till en angränsande station och vänta en halv timma för att sedan ta nästa tåg. Då tittar jag mig omkring och ser att bussen som skulle anlända om 40 minuter stod vid busshållplatsen. Chauffören meddelar att vi skulle nog hinna till nästa station för att där kunna åka med ett tåg. Mycket riktigt så kommer ett tåg som gör att mina förhoppningar att hinna hem ökar. Ombord försöker jag att boka en biljett till ett annat tåg som jag skulle försöka byta till. Då fungerar varken mobilen eller datorn. Vid en station lyckas jag få nätkontakt och kan beställa en biljett. Tyvärr blir det växelfel och tåget som jag sitter på är 20 minuter försenat. Det innebär att jag helt enkelt missat tågen som jag beställt en biljett till.
Nu sitter jag ombord på ett annat tåg och skriver detta. Nu har jag i alla fall en uppkoppling men är rejält försenad och missar ett viktigt möte.
Kanske ska man resonera att man ska vara glad att man överhuvudtaget kommer hem, men faktum är att jag övervägde i morse att ta bilen. Men eftersom jag föredrar att åka tåg så står bilen kvar hemma på parkeringen.
 
Några timmars strul, ett missat möte och frustration att inte de olika tågoperatörna kan ha gemensam kundtjänst eller lämna information om varandra, att inte kunna få uppkoppling med mobilen, och dessutom så var jag nog inte den enda som råkat ut för missöden utan trängseln var rejäl, så konstaterar jag nu att jag borde nog ha tagit bilen.

Tidigare inlägg
RSS 2.0