Alf Svensson ryter till

Alf Svensson är en nestor inom svensk politik. Under många år har han framfört synpunkter om det unika och absoluta och okränkbara människovärdet. Trygg i sin kristna grundsyn har han tagit konsekvent ställning för idén om systra- och brödraskap. Alla är vi syskon med varandra och därför har vi också ett ansvar för varandra. I denna artikel i DN uttrycker han många tankar som nog de flesta av oss bär inom oss. Murar och taggtråd, stängda gränser, avvisade flyktingar och hela idén om att flyktingarna är problemen när det är krigen, förföljelserna, utrotningarna som är orsaken till att folk tvingas fly sina hem, gör att det han skriver känns väldigt relevant.
Alltså ett lästips från Alf Svensson: http://asikt.dn.se/asikt/debatt/civilisationens-rost-har-tystnat/

Hägglund hade nog rätt

När Göran Hägglund nylanserade ”verklighetens folk” så hånades han och häcklades över sina idéer. Han försökte att beskriva en olycklig situation som uppkommit i samhället, nämligen när ett åsiktsetablissemang talar om för andra hur de ska uppträda. Det som anses politiskt korrekt ska råda och folk i allmänhet ska ledas av en åsiktsmaffia. Det som står högt på den politiska dagordningen, feminism, genusmedvetenhet, normkritik och ett allmänt uppifrånperspektiv, är inte frågor som verklighetens folk har som dagligt rättesnöre

I den ena ringhörnan fanns de som talade om vilka normer som ska råda, i klartext ska alla normer ifrågasättas och allt ska vara tillåtet, gränslöst och ohämmat. I den andra ringhörnan var de som kämpade för att få dagen att gå ihop, ofta utan akademisk utbildning, få föreningsengagemag och gillade dansband, sin vovve, drömde om familj och villa och körde en bensinbil. Att få göra en utlandsresa, med flyg, till Thailand var en av årets höjdpunkter. De gillar sin egen närhet och gemenskap och kanske inte ens har en dagstidning.

Men just dessa ”verklighetens folk” är många och trivs på ett sätt med sin tillvaro, men känner ofta frustration och utanförskap, för att de sågas av åsiktskorridorens företrädare.

Hägglund, och därmed Kristdemokraterna, blev nästan idiotförklarade och en rad förstå-sig-påare var hårda i debatten. Verklighetens folk fanns inte och Kristdemokraterna gjorde en stor felbedömning när de ställde sig i denna ringhörna, menade kritikerna.

Det politiska etablissemanget och denna, som Hägglund kallade dem, kultureliten, ansåg att Kristdemokraterna var omoderna och saknade idéer för dagens samhälle. Det partiet försökte säga var att många, kanske en majoritet av befolkningen, kämpar för att få livspusslet att gå ihop. De har en knapp ekonomi, upplever motgångar, men trivs på ett sätt med sin närhet till familj och vänner. Att köra bensinbil och att flyga kanske de inte ens har resonerat över utan anser att det är sådant som hör vardagen till.

Debatten ledde till att visa på tydliga klyftor i samhället. En rätt liten grupp var oerhört synliga och påverkade den allmänna debatten. Hägglund beskrev dem som att Sveriges radikala elit har kommit att bli den nya överheten. Hägglund menade att det sällan fanns tolerans för folks rätt att leva som folk gör mest även när det står i strid med de ideologiska modellerna.

Hägglunds definition var ”Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand”.

Att säga något sådant var inte tillåtet. Att tillerkänna vanliga människors deras rätt att leva sina liv, kunde inte accepteras. Den radikala kultureliten slog till och förklarade det ohållbara i tanken om vanligt folk eller verklighetens folk.

Men Hägglunds idéer har inte fallit i glömska, möjligen adresserade han dem något lite för tidigt, men så är ofta profetens roll. Budskapet må vara sant men det passar ändå inte in.

De som ingick i verklighetens folk läser nog aldrig denna typ av debattinlägg, de har troligtvis inte ens ett abonnemang på en lokal dagstidning. De lyssnar till varandra och lever ett strävsamt liv med ambitionen att göra det bästa möjliga av tillvaron.

Dessa tankar flammar nu åter upp då vi betraktar valresultatet i USA. Opinionsinstituten var så säkra på att Hillary Clinton skulle bli USAS 45:e president, medierna saknade objektivitet och mängder av förstå-sig-påare visste hur det skulle gå.

För mig framstår det som att en enorm klyfta råder mellan etablissemanget och de flesta invånare. Det som är politiskt korrekt och finns på den aktuella dagordningen hos eliten lever i en egen värld och saknar beröring med de flesta.

När politiska partier fjärmar sig från folket, dvs väljarna, så uppstår stora risker. I en sådan miljö frodas populism och enkla lösningar. När en överhet försöker att kommendera andra till lydnad och korrekta uppfattningar skapas aversion.

De etablerade svenska politiska partierna lever endast genom att väljarna har förtroende för dem. När detta förtroendekapital saknas öppnas fältet för andra aktörer.

Uppenbart är det så att den tysta befolkningen i USA talade genom att använda demokratiska vassaste vapen, sin egen valsedel. I skydd av valrummet vågade man lägga sin röst på den som var närmast verklighetens folk. Trots en vidrig och hätsk kampanj fanns något av en kommunikation och tillit till Trump. Därför valdes han och inte Hillary Clinton.

Kristdemokraterna befinner sig just nu i ett politiskt läge där undersökningsinstituten säger att 96% av befolkningen inte tror på partiets idéer om hur ett samhälle ska byggas. Att värna familjen, att tal om värden och etik, anses otidsenligt och självklart är det inte politiskt korrekt.

Men frågan är vad verklighetens folk kommer att säga vid valurnan 2018. Jag tror att många kommer att bli förvånade när en tyst befolkning gör sin röst hörd.

 


Varför vann Trump?

Många är förvånade idag. Det politiska etablissemanget, medierna och en mängd förstå-sig-påare visste att Hillary Clinton var på väg in i Vita huset som den första amerikanska kvinnliga presidenten. Men vi kan nu konstatera att USAs 45:e president heter Donald Trump.

Men frågan som blir rest handlar om varför han vann? Eller var det snarare så att Hillary Clinton förlorade. De senaste 18 månaderna har varit en resa med hätska utbrott, lögner, beskyllningar och debatter där politiska lösningar och visioner lyst med sin frånvaro. I stället har hat, trakasserier och smutskastning randat vägen.

Nu har Pence-Trump hållit sina segertal och de var nog inte alls vad vi förväntade oss. Det som kännetecknat kampanjstridera verkade vara helt bortblåst och istället hördes ord om respekt, samverkan och att åter ena nationen.

Jag är retoriker och lyssnar till uttryck och nyanser i samband med tal. Jag slogs av att Pence talade så tydligt om ”to serve”. Han sa ingenting om att leda. Några minuter senare stod Trump i talarstolen och talade till hela världen.

Det första han gjorde var att uttrycka respekt och heder tillägnad Hillary Clinton. Sedan lyfte han fram sina föräldrar och sin familj innan han gick över till att tala om enighet och att tillsammans verka för ett enat land.

Ingen gång talade Trump om att vara ledare eller lyfta fram sig själv. Han talade om vikten av samling och att allt handlar om att arbeta tillsammans.

Att leda ett land eller tjäna ett land låter som två väldigt olika diskurser. Jag föredrar attityden hos en tjänare.

Men varför vann egentligen Trump?

Jag tror att det finns några grundläggande förklaringar. Den första handlar om att många är trötta på politiker. Det saknas helt enkelt förtroende för det politiska etablissemanget. Besvikelsen över att samhället inte svarar mot alla de löften som politikerna stakat ut leder till att man vill ha något annorlunda i regeringsställning. Det är en stor klyfta mellan den politiska eliten och ”vanligt folk”. Avstånden har ökat och politiker har blivit ett yrke. Det är alltid ett förtroendeuppdrag. Väljarna är beredda att överlämna styret till de folkvalda om det råder ett förtroende. Trump uppfattas inte som en politiker utan som en vanlig medborgare, även om han tillhör de rikaste. Men hans framställning har varit ”en av oss”, en som inte tillhör toppen eller etablissemanget. Därför bör det ringa en varningsklocka hos alla politiker. Inte att Trump vunnit utan därför att vi inte längre är en del av folket.

När Göran Hägglund talade om verklighetens folk så hånades han. När han vände sig mot att några få ska diktera villkoren för de flesta så var det just etablissemanget, skribenterna och kulturpersonligheterna som dömde ut hans perspektiv. Men han var så rät och pekade på en klyfta som de flesta vill förneka. Han var nog för tidig med detta, men han inledde ett resonemang som var helt rätt. Det saknas tillit och om detta inte finns i samhället så håller det inte längre ihop.

Trump talade visserligen burdust och bombastiskt, men folk kände igen en ton som de kunde identifiera sig med. Dom i Washington är skulden till att vårt liv ser ut som det gör. Drömmen om det stora och mäktiga USA levandegjordes i begreppet GREAT.

Det som oroar är också att alla opinionsmätningar slog så fel. Det verkar som att folk inte ens vågade uppge vem de skulle rösta på. I valrummet kände sig trygga och kunde lägga rösten på sin kandidat, men verkade inte ha tilltro till de som ringde och frågade om vem som skulle få rösten. Kanske skämdes man över att hålla på Trump eftersom han var så burdus och ”anti det mesta” som är politiskt korrekt.

Varför vann Trump kan också besvaras med att egentligen vann han inte rösterna, Han vann elektorerna. Clinton fick flest röster. Men det amerikanska valsystemet gjorde att Trump vann.

Nu får vi se vad som sker. Det fanns en enorm oro för att börserna skulle falla, finanskrisen skulle svepa över världen och folk skulle massemigrera. Allt tyder på att morgondagen blir rätt lik gårdagen.

Men osäkerheten är stor, oron befogad och låter Wiehe få slutordet i detta blogginlägg; Vem i hela världen kan man lita på?


Imponerad av allt engagemang inom Kristdemokraterna

Jag är djupt imponerad av det engagemang som jag möter bland mina kristdemokratiska vänner. Det är möjligt att andra politiker säger likadant om sina partivänner men jag har bara erfarenhet från mina egna led. Det är många kvällar och helger som går åt för att engagera sig politiskt. En del av oss har förmånen att få ersättning för våra politiska uppdrag men de allra flesta partimedlemmar är frivilligt engagerade och gör stora uppoffringar för att engagera sig för sina medmänniskor. Allt det som görs inom partierna är vanligt föreningsarbete och därmed volontärt. Det politiker gör i sina uppdrag, kommunfullmäktige, nämnder etc, ersätts ekonomiskt. Det varierar från kommun till kommun men innebörden är att ingen ska behöva betala för att vara förtroendevald då man åtar sig ett uppdrag. Men inom partierna är det annorlunda. Då är man på föreningsmöte.
De allra flesta av mina partikamrater sliter i vardagen. De är med och deltar i olika möten, står på torg och delar ut material, sprider flygblad i brevlådor, skriver på sociala medier, eller samtalar på arbetsplatser och med grannar, om vikten av att kristdemokraterna får en stark och ledande roll i Sverige. Det är många timmar, varje vecka, som sker i opinionsbildning och påverkan. Något som ofta inte märks.
Nu förbereder vi val 2018. Det är många kväller och helger som används för att förbereda ett val. När man läser om kristdemokraternas stöd i väljarundersökningar kan man få intrycket av att intresset för KD är svagt. Men då vi träffas inom partiet är det precis tvärt om. Många vill vara med och ta ett ansvar. Många engagerar sig och verkar för något som de verkligen tror på. Engagemanget är stort och många deltar.
Jag är både imponerad av mina partikamrater och stolt över att få vara med i dessa sammanhang.

Varför storregioner?

I går hade regionfullmäktige i Västra Götaland en temadag om bildandet av större regioner i Sverige. Indelningskommitténs ordförande, Barbro Holmberg, var på plats och delgav sina erfarenheter från arbetet med att dra upp riktlinjer för ett nytt regionaliserat Sverige. Hon framhöll att andra län ser vår regionbildning i Västra Götaland som en förebild och många talar om oss på ett positivt sätt. Detta är något som vi inte är särskilt medvetna om. Sedan bildandet av Västra Götalandsregionen har allt fler accepterat idén om ett storlän. Vi skaraborgare var tveksamma, till och med fanns det motstånd, när frågorna diskuterades 1997-1998. Då såg vi Göteborg som en stor fiende och var rädda för att bli uppslukade av den stora staden. Men nu är tongångarna helt annorlunda. Göteborg är dragaren och alla kommuner eftersträvar goda förbindelser med Göteborg. För skaraborgarna är väg och järnväg till och från Göteborg bland de viktigaste satsningarna.
Att vara en stor region innebär också att man har stora resurser och i vårt fall har också dessa använts för att utjämna skillnader i regionen. Jag tror aldrig att Dalsland hade klarat sig på egen hand, liksom Skaraborg och Sjuhärad. Samtidigt så lever begrepp kvar och det blir nog aldrig så att vi blir västragötalänningar. Begreppet och varumärket Bohuslän står starkare än någonsin men egentligen finns det inget administrativt Bohuslän längre.
När frågan nu diskuteras så är Värmland och VGR på väg att bilda något nytt tillsammans. Det handlar inte om att Värmland ska gå upp i Västra Götaland, utan att, om nu riksdagen så beslutar, ska en ny region bildas. Men en värmlänning kommer fortsättningsvis att vara en värmlänning. Nya administrativa gränser ändrar inte vår identitet.
I dagarna kommer remisserna in till departementet och en sammanställning ska ske. Civilministerns ambition är att vårriksdagen ska ta ställning till bildandet av nya regioner och minst tre nya län är föreslagna inför 2019. Vår hållning, dvs VGR, är att förändringen ska ske vid ett tillfälle och inte både 2019 och 2023. Riksdagen avgör frågan och nu måste respektive riksdagsledamot ta ställning.

Ska man vara tyst som politiker

Som politiker ställs man ofta inför svåra dilemman. Intresse står mot intresse och hur man än gör så anser sig några vara förlorare. Dessa personer som förlorar på ett politiskt beslut hör nästan alltid av sig. De som vinner på ett beslut brukar vara tysta, men kanske belönar partiet genom att de lägger sin röst på det gäng som de gillar.

Men ofta ställs man inför lojalitetskonflikter. Ska man ställa upp för ”Systemet” eller för ”Saken”. Ibland gör våra förvaltningar fel. Det tas beslut som inte är bra och då kommer detta dilemmat. Ska man vara tyst eller säga ifrån.

Låt mig ge två exempel från min egen erfarenhet de senaste veckorna.

Jag ser en film som gäller en rekrytering till en skola. Filmen gjorde mig riktigt ledsen. Förvaltningen som var ansvarig har satsat mycket pengar och tid för en innovativ kampanj. Min bedömning var att filmen borde stoppas. Jag gör min röst hörd och säger ”stoppa filmen”. Detta sätter igång en snackis och plötsligt finns det två läger; ett som anser att jag borde ”hålla käft” för jag har inget med saken att göra och det andra tycker det är helt rätt att jag ryter ifrån.

Det andra exemplet handlar om GöteborgsOperans SkövdeScen. Skövde kommun ställer Eric Ugglas Skola till operans förfogande. Men kommunen vill också ha något i gengäld. Kommunen vill därför att det i ett nytt avtal ska skrivas in att ett visst antal föreställningar ska finnas. Självklart, säger jag i media, att krav ska ställas. Självklart är det lättare för operan att inte ha några krav på sig, det inser också jag. Men jag tycker inte att en kommun ska ställa ett hus till förfogande och att det ska vara tomt. Nu förstår jag att det finns dom som anser att jag lägger mig i en fråga som jag inte har att göra med. Alltså samma dilemma: ska jag vara tyst eller inte.

Som politiker blir man kritiserad. Gör man något så kommer det kritik för att man gör det, och om man inte gör något, så blir det kritik för att man är slö, lat eller oengagerad.

Jag är vald att företräda väljarna denna mandatperiod och har valt att inte vara tyst. Jag förstår att några anser mig obekväm men min lojalitet är i första hand till mina väljare.

Kanske vinner jag på att vara en röst, kanske förlorar jag på det. Väljarna avgör och nästa val sker i september 2018. Fram tills dess vill jag agera lagspelare, men inte som en tyst sådan.


Hur länge får kriget i Syrien fortsätta?

Det blir bara värre och värre. Den senaste veckan har minst 1500 flygangrepp skett över Aleppo. Det verkar som att avsikten är att ödelägga hela staden. Till stora delar är detta redan gjort. Civilbefolkningen som är kvar lider och försöker att hålla igång samhällsfunktioner men bombmattan verkar aldrig sluta. Som vanligt är det barn och kvinnor som är de stora förlorarna. De få läkare som finns kvar försöker att hålla igång "sjukhusen" men inte ens sjukhusen undgår de fruktansvärda bombningarna.
Som vanligt skyller alla på alla och vapenvilan blev kortsiktig. Nu verkar det som att Ryssland har en uppfattning och USA en helt annan. Vem som är fiende eller vän råder det många uppfattningar om.
Grova övergrepp sker och "någon" ansvarar. Hur länge ska omvärlden konstatera att vidrigheter fortgår?
I krig finns det bara förlorare.

Familjer måste kunna återförenas

Jag har mött många flyktingar och lyssnat till deras berättelser. Många har flytt, inte för att rädda sina egna liv, men för att ge sina barn en framtid. När bomber exploderar, hus raseras, städer förintas, så tänker föräldrarna på sina barn. Jag tror inte att någon vill fly, men de tvingas då krigets fasor drabbar dem. Självklart är det många som flyr för att överleva. Förföljelsen som pågår, gör att kristna blir särskilt drabbade, och innebär att många tvingas att fly hals över huvud för att rädda livet.
Men för de som har barn så är tankarna om den kommande generation ofta den drivkraft som gör att man kan drömma om en framtid. Som föräldrar är de beredda till stora eftergivenheter men vill att barnen ska få det bra. När vi nu läser om barnens villkor i Aleppo där bomberna vräks ned så är barnen de stora offren. Jag förstår att föräldrar inte ser några möjligheter att vara kvar under sådana fruktansvärda förhållanden.
Men under flykt så är det lätt att familjer kommer ifrån varandra. Jag har hört berättelser om hur man försökt att hålla ihop, men omständigheter har gjort att man blivit särade på. Ibland har makar ingen aning om var den andra hälften är och barnen kan finnas någon annanstans.
För många av våra flyktingar i Sverige så är de dagliga tankarna hos barnen. Längtan att få förenas är oerhört stor och man förstår inte varför Sverige för en så hård politik.
Det råder många åsikter om dagens flyktingpolitik men eftersom den inte verkar för att familjer ska kunna leva förenade så måste den ändras. Barn har rätt till sina föräldrar och för ett land som Sverige borde det vara av yttersta vikt att söka upp barn och hjälpa dem att få bo med sina föräldrar.
Jag lider med de föräldrar som inte får leva med sina barn. När man lyssnar till deras berättelser så saknar man ord och deras berättelser tar verkligen tag i en.
Familjeåterföreningar måste kunna ske!

Allemansrätten är fantastisk

Ibland blir man hemmablind och ser inte det vackra runt omkring. Så kommer någon på besök och säger; Vad vackert det här. Då påminns man om det som man egentligen ser varje dag.
På liknande sätt är det med allemansrätten.
Jag har bott i ett land där man ständigt mötte skyltar "Tillträde Förbjudet", "Privat område" eller "Förbjudet". I Sverige är det precis tvärt om. Allemansrätten ger oss en rätt att vara i skogen, plocka bär och svamp eller kunna gå i land med båten där vi vill. En fantastisk rättighet som ger oss stora möjligheter att komma ut i naturen.
 
 

Att få vara ordrik

Jag är ofta inbjuden att inledningstala vid olika konferenser. De senaste har handlat om Bibliotek och nu senast om läsning. Att kunna läsa är för oss något av en självklarhet. Men för många människor är orden otillgängliga för att man inte har lärt sig eller kunnat knäcka läskoden. Många nyanlända saknar läsförmåga på grund av utebliven skolgång och att lära sig läsa och dessutom lära sig ett nytt språk vid vuxen ålder är inte alltid lätt.
 
Men samtidigt så kan vi konstatera att det är många som kan läsa men som inte läser. Skönlitteratur är främmande för många och inget som man tar del av. Man kan läsa andra texter, men bokens frånvaro är konstaterad.
 
För oss som ansvarar för kulturpolitik och demokrati är läsandet något som vi verkligen vill lyfta fram och uppmuntrar till alla initiativ om läslyft som tas. Den som har orden har makt och förmåga att kunna leva sitt sanna jag. Den som inte har förmågan att uttrycka sig blir ofta hämmat.
 
Att ge barn och ungdomar tillgång till läsande känns som ett av föräldraskapets viktigaste uppgifter. Det här med att läsa tillsammans och då barnen själva kan läsa att låta dem få stå för högläsningen skapar en samhörighet som är svår att beskriva.
 
Den senaste konferensen - En dag om läsning - anordnad av Kultur i Väst - samlade forskare, pedagoger, bibliotekarier och andra läsvänner. Stimulerande och uppmuntrande samtal om vikten av läsande.
 
Jag tycker att Lennart Hellsing uttrycker bokens betydelse väldigt bra:
 
”Böcker ska blänka som solar och skimra som tomtebloss.
Medan vi läser böckerna, läser böckerna oss.
Kan böckerna läsa människor?
Det kan de förstås!
Hur skulle de annars veta allting om oss?”
 
Låt oss läsa! och gärna tillsammans!

Bra skrivet av ABF:s ordförande

Det är många som tycker att jag ska läsa deras tidningar, tidskrifter, och nyhetsbrev. Det dimper ned i min vanliga brevlåda rätt många tryckta publikationer och ändå fler digitala. Jag försöker att åtminstone bläddra igenom allt som dyker upp, men kan självklart inte läsa allt.
Men emellanåt hittar man lite guldkorn även där man inte förväntar sig det. Det jag skriver nedan är säkert inte politiskt korrekt, men eftersom jag varken är en höger- eller vänsterpolitiker tar jag mig vissa friheter.
I det senaste numret av ABF;s Fönstret (100 sidor ren inspiration) skriver ABFs förbundssekreterare en intressant krönika om folkbildningens roll. Hon skriver för ABF men mycket av det värde som detta studieförbund står för kan också överföras på de andra folkbildningsförbunden.
Monica Widman Lundmark för ett resonemang om hoten mot vårt gemensamma samhälle och sätter in ABFs betydelse att finnas överallt.
Hon ställer frågan; Varför gör vi det här? Svaret blir: "Av den enkla anledningen att vi inte accepterar förenklingar som pratar om vi och dom. Det enda sådana grupperingar gör är att splittra, södra och sprida frön av rädsla och tvivel. Vi vet att varje person har någonting att bidra med. Folkbildningen är oerhört viktig för att där det finns möten mellan människor finns det sällan plats för hat. Demokrati kan inte bara utbildas fram - den måste levas. De mest ingrodda och fötryckande värderingarn kan ändras om vi 'möter de andra'. Du och jag tillsammans kan bida til att skapa förutstättningar för ett samhälleligt VI på en mångkulturell bas"
Och så slutar hon med uppmaningen. " Låt oss tillsammans göra en annan värld möjlig"
 
Jag är inte socialdemokrat. Jag är inte med i ABF. Men jag gillar skarpt det som förbundssekreteraren beskriver. 

När det är positiva opinionsundersökningar för KD

Kolla framöver om jag har rätt i detta. Då Kristdemokraterna ligger under riksdagsspärren på 4% så blir det alltid skriverier. De undersökningar som visar att vi klarar riksdagsspärren så har man  två linjer. Den vanligaste är att man inte skriver något alls. Den andra är att det är något i stil med "ännu en undersökning där KD balanseras på spärren".
Så brukar det vara, enligt min uppfattning. Kolla nästa undersökning och hör gärna av dig då.

Föreningslivet gör stora insatser för integration

I morgon ska kulturnämnden i Västra Götalandsregionen fatta beslut om stöd till föreningar som vill engagera sig i mottagandet av nyanlända. Förra året delade vi ut 2 miljoner för sådana insatser och nu är det dags för en liknande satsning.
 
Idén är att en förening kan få 50 000 kr för att göra en välkomnande insats för nyanlända med syfte att skapa sociala kontakter. Nu har 130 organisationer sökt och när jag läser ansökningarna blir jag så glad över den respons som vi mött. Vår idé var att vi skulle hjälpa en förening att göra det de brukar göra, men stå för den merkostnad som uppstår för att hyra en större lokal, ordna transporter eller tolkar.
2015 års satsning finns redovisad på regionens hemsida och den visar på att många värdefulla insatser har gjort. Nu räknar vi med ännu fler.
 
Vi har låtit ett stort antal flyktingar komma in i Sverige och nu handlar det om att de ska komma in i samhället och genom våra insatser vill vi medverka till att förebygga utanförskap. Många personer engagerar sig helt ideelllt och med kraft och värme vill de välkomna nyanlända till Sverige och sin förening. Sådant skapar det goda samhället.

Nollvision mot alkohol i trafiken

Frågan om rattfylleri har fått förnyad aktualitet när statsrådet Aida Hadzialic tog konsekvensen av upptäckten och avgick. Hon har uppskattats för att hon var rakryggad och tog konsekvenserna av sitt handlande.
Men denna händelse påminner också om vikten av att vi har nolltolerans mot alkohol och droger i trafiken. Det ska självklart vara så att om man har för avsikt att sätta sig bakom ratten avstår man den dagen att dricka alkohol. Man räknar med att det är ungefär 500 personer som varje timma finns ute i trafiken och kör med alkohol i kroppen och därmed är också ens förmåga att framföra fordonet tryggt och säkert påverkat. Alkoholen skördar många offer och därför blir det nu på nytt en uppmaning att säga nej. Mycket lidande och stora samhällskostnader skulle besparas om vi skapar en nolltolerans och hjälps åt för att förverkliga detta.

Stora förändringar på gång inom hälso- och sjukvården

I två dagar har vi diskuterat angelägna framtidsfrågor. Det skedde i samband med regionfullmäktiges årliga budgetmöte. Med en budget på 52 miljarder kronor finns det många angelägna debattämnen. Största delen av budgeten går till hälso- och sjukvård och helt naturligt kom också debatten att handla mycket om framtidens vård.
Den grönblå ledningen för Västra Götalandsregionen har bestämt sig för att initiera ett stort omställningsarbete. En del är väldigt praktiskt inriktad och en del handlar om vårdinformationsmiljöer.
Den praktiska delen handlar om en mycket stor omställning om var vård kommer att bedrivas i framtiden. Idén med stora sjukhus där en patient tas emot baserat på en viss diagnos kommer att förändras. Vården ska flyttta närmare patienten och till vissa delar kunna ske i det egna hemmet. Men många av det stora sjukhusets funktioner ska också komma närmare patienterna genom de närsjukvårdscentra som ska byggas upp. Vården ska bli mer organiserad kring patientens totala behov. Enkelt uttryck så ska olika specialister samla sig kring den enskilda människan. I dag handlar ofta om att en patient ska ta sig till specialisten och denne behandlar en viss åkomma och sedan blir det ett annat besök hos en annan specialist. Denna typ av patienter som är multisjuka eller har flera diagnoser ska få ett mer helhetsomfattande och dessutom i andra miljöer än vad vi varit vana vid. Självklart ska det stora sjukhuset finnas kvar men ska bli mer fokuserade att ta emot akuta patienter och mer komplexa situationer.
Vårdinformationen måste också digitaliseras och samordnas på ett helt annat sätt än idag. IT-lösningar är komplexa och därför samverkar de tre största landstingen/regionerna i Sverige kring detta. I potten finns många miljarder avsatta och nya lösningar år på gång. Vi kan konstatera att sjukvården använder fortfarande faxar, något som de flesta upphörde med för flera år sedan.
Den grönblå samverkan i Västra Götaland fick regionfullmäktiges stöd för sin budget och nu satsar vi med full fart för att skapa en bättre och mer ändamålsenlig hälso- och sjukvård.

Avstånd mäts i tid

 
När jag läste inför min Skepparexamen var det många beräkningar som man skulle lära sig. Att kursen var från A till B innebar ju en direkt kurs som kunde beskrivas i en viss kompassriktning. Men sedan fick man också lära sig att det fanns mängder av påverkansfaktorer som utmanade färdriktningen. Strömmar, leder, olika former av avvikelser gjorde att det krävdes många kurskorrigeringar. När man mäter avstånd så mäts de i enheter som ibland kan kallas kilometer och ibland nautiska mil.
När det gäller avstånd på land så mäts de oftast i kilometer, men det allt oftare utrycker man avstånd i tid. Skövde är t ex 2 timmar från Stockholm och 1 timmar från Göteborg om man uttrycker det i snabbtågets tider.
För att hålla ihop Sverige krävs en god infrastruktur. Den är hyfsat vältänkt då det gäller nord-sydliga riktningar, men usel då det gäller öst-västliga förbindelser. Några undantag finns, t ex Stockholm-Oslo, men ofta tar det lång tid att åka kollektivt i Sverige "på bredden".
Infrastruktur och kollektivtrafik gör att Sverige hålls ihop. Idéerna som framfördes på 1800-talet om stambanor var rätt tänkt. Men den standard som dagens järnvägsnät har håller inte måttet.
Jag åker ofta kollektivt och har gjort det under många år. Bristande underhåll, avsaknad av nya spår gör att tilliten till trafiksystemet brister. Man ska inte bli överraskad om tåget är i tid. De ska vara i tid. I Sverige som är "ordning- och redaland" ska man kunna lita på tåget. Men jag förstår att det är frustrerande för tågoperatörerna när problemen ligger i räls eller elledningar. Men tyvärr finns det också brist i fordonens tillförlighet.
Infrastruktur är bland det viktigaste som staten ansvarar för. Tyvärr får i konstatera att det har tagit få initiativ de senaste åren. Det som nu diskuteras mycket är höghastighetstågen och den s k Sverigeförhandlingen. Den har en del förespråkare men nu verkar det som att motståndarlägret får fler anslutna,
För mig som pendlande Skövdebo är Västra Stambanan oerhört viktig. Att kunna bo i en mindre kommun men ändå har tillgång till den stora stadens utbud höjer livskvalitén.
Det är många som vill använda Västra Stambanan. Här trängs person- och godstransporterna. Spåren behöver byggas ut och underhållet uppgraderas. Men den stora satsningen på forskning och utveckling bör vara på flyget. Luftrummet har enorma möjligheter för transporter och satsningar på nya flygplanstyper, miljövänligt bränsle och andra "Clean Tech"-lösningar bör lyftas fram.
Närhet till varandra får vi då vi snabbt kan komma från punkt A till punkt B. Därför bör vi utveckla vår infrastruktur och kollektivtrafik

Vi satsar på att bli en dragare i vår region

 
Presskonferenserna har duggat tätt i Skövde de senaste dagarna. Det var nu tredje presskonferensen om den budget som Allians för Skövde snart ska presentera för kommunfullmäktige. Mer pengar än någonsin i satsningarna som innebär att 1,6 miljarder kronor investeras de kommande åren. Vi lånar men gör det med en stark ekonomisk bas och är övertygade om att stora satsningar ska löna. I Västra Götaland är Göteborg det stora dragloket men i vår del av regionen vill vi göra en värdefull insats. Vi är fyra partier som jobbar mycket bra tillsammans och har nu tagit många stora och viktiga initiativ. I morgon kommer vår satsning på flera hundra miljoner att avgöras i kommunfullmäktige. Vi vill göra Billingen till Västsveriges mest besökta besöksmål.
 
Nedan kan du läsa vad tidningarna skriver
 
http://www.skovdenyheter.se/article/varsagod-har-ar-er-skola/
 
http://sla.se/skovde/2016/05/16/kommunen-lanar-till-storsatsningen#&gid=1&pid=1
 

Det är varorna i butiken som räknas

I dag kom det en ny SIFO-rapport. Som vanligt spekuleras det bland skribenter. Dagens mätning visar att samtliga nuvarande riksdagspartier har stöd för att vara kvar i riksdagen men att det är en hel del förändringar mellan sympatierna för de olika partierna. Några ökar, andra minskar.
Krisen inom Miljöpartiet har fått stort utrymme. Nyval av ett av språkrören ska bli en nystart önskar många. Det är detta som flera kommentarer handlar om och då kopplingen till nyvalet förra året av en ny partiledare för Kristdemokraterna. Många trodde att Ebba Busch Thor skulle direkt lyfta partiet. Så har ännu inte skett.
Men vad Ebba, tillsammans med partistyrelsen arbetar med, handlar inte så mycket om skyltfönstret som det som finns inne i butiken.
Den här bilden symboliserar väl vad jag menar. Den är tagen utanför NK i Stockholm förra julen.
När jag var liten så fanns det många mindre butiker, inga gallerier eller stormarknader. Varje butiksägare visste att skyltfönstret hade stor betydelse. Det lockade in människor i butiken. Men det var aldrig skyltfönstret som skapade de trogna kunderna. Det var en kombination av varorna inne i butiken och det bemötande som kunderna fick. Om ett affärsbiträde sålde något som inte höll måttet så återkom aldrig kunden.
Kristdemokraterna är ett idé- och värdeorienterat parti som bygger sin politik på ett antal principer. Det finns alltså en fast värdegrund och partiet är ingen vindflöjel som följder de olika vindriktningarna. Man har tagit ut en kurs, den behåller man, men inser också att då förutsättningarna förändras. måste en kurskorrigering ske.
 
Kristdemokraterna var en del av alliansregeringen. Denna regering åstadkom väldigt många saker och där spelade Kristdemokraterna ofta en väldigt stor roll, trots att det bara vara tre statsråd med KD-färg. Ofta kunde de tre statsråden agera "skyltfönster" och vara partiets ansikte utåt. Det stora problemet var att kunderna aldrig tog steget in i butiken. Snarare tvärtom. Man kanske kastade en blick på skylfönstret, kanske till och med tyckte att det såg bra ut, men det blev inget mer.
Väljarstödet har rasat kraftfullt. Partiledarskiftet förra året har inte lett till att det blivit något lyft över 4-procent-strecket.
Därför arbetar nu partiet intensivt med att bredda varuutbudet inne i butiken. De principer som bär partiet håller väl och bidrar till att väcka ett intresse för partiets politik. Vi tror att Ebba är ett mycket bra val och har visat i ett antal debatter att hon väcker intresse. Nu gäller det för oss andra att stå i dörren till butiken, välkomna kunderna in och ge dem bästa bemötande. De varor som vi ska sälja ska vara sådana att de håller över tid och om kunden vill ha "slit- och släng-produkter" så finns det andra butiker som kanske passar bättre.
För den som vill ha ordning och reda, känna trygghet i samhället, bidra till att jämlikhet råder, att såväl de yngsta som äldre har bästa förutsättningar, att Sverige ska ta ställning till även de svåra världsproblemen, som vill ta ett personligt ansvar och inte alltid lita på staten, och som tror att varje människa är en unik individ och har ett eget absolut värde, ja för den typen av väljare, så finns det många goda varor inne i den kristdemokratiska butiken.
Optimismen inom partiet är stor, många volontärer finns med, en nyvald partistyrelse är taggad, och Ebba agerar som ett starkt lokomotiv i de svenska medierna, Lars Adaktusson och i Europaparlamentet, och i kommuner och regioner finns ledande kristdemokrater på plats.
Under de senaste månaderna har partiledningen presenterat många nya varor för butiken och fler är på gång. Därför tror vi att Kristdemokraterna kommer att göra ett gott val, senast, 2018.
 

Ska Löfven ta något radikalt grepp om regeringen?

Det spekuleras vilt om vad Löfven ska göra i samband med den kommande regeringsombildningen? Törs han koppla några helt nya grepp och visa på initiativförmåga eller kommer han att låta MP utse två nya ministrar? Nästan alla politiska kommentatorer spekulerar i olika alternativ och på sociala medier diskuteras många olika lösningar.
I dagens DN skriver två ex-språkrör (Per Gahtron och Maria Wetterstrand) en debattartikel som kan tolkas på flera sätt. Det kan tolkas som att de framför en väldigt stark kritik mot Stefan Löfven och hans sätt att leda regeringen. I artikeln skriver de; " Om han övergår från att agera som om han ledde en majoritetsregering av 50-talsstil till att fullt ut markera sig som ledare för en rödgrön samarbetsregering, skulle chansen till rödgrön majoritet 2018 i ett slag öka". Jag kan inte tolka artikeln som annat än svidande kritik mot landets främste ledare.
De skriver också att Miljöpartiet behöver en nystart. Det behöver nog också regeringen. Om det inte händer något som skapar förtroende för regeringens samlade förmåga att leda kommer kraven på ett extra val att skalla högt igen. Sverige behöver en regeringsduglig regering. Om Löfven kan skapa en sådan återstår att se. Just nu är det många som tvivlar. Stalltips: Ett extra val är nog förestående.

Vad bygger det goda samhället?

Vi som är kristdemokrater har en bestämd uppfattning avseende samhällets viktigaste byggsten. Vi menar att det är familjen, den lilla och nära gemenskapen, där man får öva sig i hänsynstagande och solidaritet. En del invänder mot att vi använder familjen som begrepp. Vi menar att det är något som alla kan identifiera sig med, men ändå kan det definieras vidare för många än bara pappa, mamma och barn. Många av våra nysvenskar använder andra ord och där kan släkt och klan vara begrepp som är mer rätt. Många barn har starka band till sina kusiner. Ofta beror det på att syskon håller kontakterna och barnen kanske följer varandra sen tidiga barnsben. Att säga att farmor eller mormor inte tillhör familjen känns också främmande.
Men begreppet familjen väcker också känslor. Vänsterföreträdare gillar inte begreppet och det har till och med utropats "död åt familjen".
Vid kristdemokraternas kommun- och landstingsdagar i Västerås använder vår partiledare Ebba Busch Thor ordet "TILLIT" och menade att det är vad samhällets invånare behöver. Tillit är något som man får möjlighet att öva och utöva i familjen. Under uppväxtåren är det massor med egenskaper som ska främjas och tilliten är en av dem.
Vi kommer att fortsatt tala om att vi är Familjepartiet.

Tidigare inlägg
RSS 2.0