Krig är vidrigt

Undr en tid tillbaka har jag, via vår församling, mött ett stort antal människor som flytt till Sverige på grund av krig. När jag lyssnar till deras berättelser så berörs jag djupt och tårarna trillar snart fram. Krig är hemskt och vidrigt och har bara förlorare. Samtidigt har jag också fått se en och annan glädjetår. Under en tid har vi varit engagerade i att försöka få splittrade familjer att förenas. Flera gånger har vi fått se, trots alla odds, att anhöriga har fått komma till sina släktingar i Sverige. Nu senast mötte jag två grabbar, 13 respektive 11 år, som lyckades få lämna Guinea och få tillstånd att förenas med sin familj i Skövde. Vilket jubel och vilken glädje!

Jag är en "ordbrukare" och har lätt att formulera mig i tal och skrift. Men idag kändes det som att orden bara var fattiga och uddlösa. Jag hade egentligen inget att säga. Framför mig stod en 70-årig man från Irak som fått avvisningsbeslut från Migrationsverket. Han har inget att återvända till, ingen familj, ingen bostad, ingen inkomst. Men beskedet från svenska myndigheter är att han ska ut ur Sverige. Samma besked har hans fru, som är svårt sjuk, fått. Vad säger man? I ett sådant läge känner jag mig så begränsad och liten och allt man kan göra är att visa medmänsklighet och omsorg. Denne man går nu och fruktar för att nästa gång det knackar på dörren så är det polisen som står där och har som uppgift att tvinga honom från Sverige. Orden räcker inte så långt i sådana lägen....

Jag konstaterar att krig är vidrigt.