Låt studielån bli studielön

Många som satsat på en högre utbildning känner att det svidar rejält i plånboken varje gång som CSN ska ha tillbaka av det lån som en gång var förutsättningen för att de flesta av oss överhuvudtaget kunde studera.

Införandet av en studielön tycker jag skulle vara regeringens nya satsning. Se till att alla som vill gå en högre utbildning får en ersättning för detta. Under de produktiva åren kommer ju statskassan att få igen dessa pengar via skattsedeln. Dagens system med ett lån som också innebär stora administrativa kostnader borde kunna ersättas med nya "belöningssystem". Den studiesociala kommittén kommer snart med sina förslag och då hoppas jag att studielön ska kunna vara ett nytt begrepp.

Voltaire och Jesus vid matbordet

Det är lättare att skriva en artikel då den redan är publicerad. Då laget går igenom matchen kan man konstatera att man kunde gjort annorlunda passningar. Då man reflekterar över livet så kan man konstatera att mycket kunde gjorts annorlunda.

Som förälder har man all anledning att fundera över vilka bilder och förebilder man gett sina barn. Förhoppningen är att ens sämre sidor kan föranleda att ens barn aktivt väljer att inte gå i dessa fotspår, medan man hoppas att de positiva bilderna har sått frön som kan växa upp som goda plantor i barnens liv.

Som kristen funderar man över om man levt föredömligt för sina barn. Ambitionen att Jesus ska finnas vid samtalen vid matbordet har alltid funnits och Luthers bordssamtal har inspirerat mig. Det har blivit så, åtminstone i vår familj, att det är runt matbordet som de viktigaste samtalen hållits. Tyvärr finns det inte så många andra tillfällen då familjen möts. När barnen var små så var frukostbordet samlingsplatsen. Senare blev det middagen och nu då de vuxna barnen återvänder blir det "festbordet".

Jag har alltid strävat efter att "Voltaire ska vara med vid diskussionerna". Nu är jag ingen anhängar av hans humanistiska idéer egentligen, men det citat som jag oftast citerat kommer från honom: "Jag delar inte er åsikt, men jag är beredd att gå i döden för att försvara er rätt att hävda den." Som förälder har det kännts angeläget att ha dessa ledord då man samtalar med sina barn.

Om jag lyckats kan endast mina barn avgöra.

Varför tänder man eld på en mataffär?

Jag lever i en stad där det varit flera bränder. För några år sedan var det någon (eller några) som brände ned tre av våra förskolor. I slutet av förra året brann också ett kvarter ned i centrum. Den skräck som spred sig är nästa obeskrivbar.

Nu är det någon som ger sig på mataffärer. Det sprider sig en hemsk känsla av otrygghet då denna typ av attacker sker. Vi säger att vi ska nedrusta försvaret för vi har inte någon yttre fiende, men samtidigt har vi inre attacker på vår välfärd, och inte minst på trygghetsfrågorna. Därför blir det också satsningar på en ökad övervakning, vilket i sin tur leder till att den personliga friheten begränsas.

För min del gör det inget att det finns övervakningskameror på offentliga platser. Det skapar trygghet. Jag vet att om något övergrepp sker så är sannolikheten stor att gärningsmannen har fastnat på bild. Jag avstår gärna min "frihet" och blir fotad om det kan hjälpa till att finna en brottsling.

Kristdemokraterna har drivit krav på en civilkuragelag. Jag är inte någon större anhängare av en massa lagar, men idén med ett ökat civilkurage är att vi måste bry oss mer om varandra.

Det gäller att reagera. Att vara vaken och se till att inget "brottsligt" förekommer.

För att få stopp på otryggheten måste vi hjälpas åt. Hellre en signal för mycket till polisen än ingen alls.

Ska man rösta mot sin egen övertygelse?

Hur ska man hantera en omröstning som politiker om man inte delar sitt partis linje? Frågan blossar upp titt som tätt och nu senast i samband med omröstningen av IPRED. En av de som valde att inte överhuvudtaget delta i omröstningen är Staffan Appelroos. Fegt eller modigt?

Diskussionen var densamma inför FRA-debatten. De som avvek från den officiella partilinjen betraktades ena stunden som hjältar och andra som förrädare.

Hur ska man hantera dessa frågor som förtroendevald? Jag anser att man i första hand är ansvarig inför sina väljare och i andra hand inför sitt parti. Men samtidigt måste man ha sitt partis förtroende för att överhuvudtaget kunna vara valbar. Som förtroendevald hamnar man lite i ett moment 22. Röstar jag efter min egen övertygelse och går emot "mina egna" kanske jag förlorar det förtroende som är nödvändigt för att få vara med i framtiden? Å andra sidan om jag röstar mot min egen övertygelse är jag knappast trovärdig alls.

Samtidigt måste väljarna kunna lita på att den som står på en lista för partiets talan, att man delar de värden som är partiets fundament. Samtidigt så är det nog få partimedlemmar som köper alla ställningstagande som ett parti gör. Mångfald inom ett parti är också viktigt för att attrahera en mångfald av väljarkåren.

Frågan är intressant och behöver diskuteras? Ska den inre rösten avgöra på vilken knapp man trycker eller ska det vara ett rent utförande på ett kommande från gruppledaren?  

Representativ demokrati bygger på att väljaren överlåter rätten att fatta beslut till en folkvald. Men vem avgör om denne fattar "rätt" beslut?