Anna Anka och Göran Hägglund - vad har de gemensamt?

Sydsvenskan har en intressant artikel om Göran Hägglund. Artikeln fastslår att Göran Hägglund har en uppgift. Den berör också Anna Anka. Vad är då kopplingen till henne?

- Båda dominerar diskussionerna och har varit de senaste veckornas "snackisar"
- Båda säger sådant som många tänker
- Båda sätter fingret på saker som varit tabu att tala om
- Båda tar diskussionerna med ett leende på läpparna och ser allmänt avspända ut
- Båda använder ett språk som de flesta förstår
- Båda "fungerar i rutan"
- Båda väcker känslor

Listan på saker som skiljer dem åt kan säkert göras mycket längre än listan härovan, men det är ett intressant skede i svensk media

Någonstans borta i Hollywood sägs saker som drar igång en av de största jämställdhetsdebatterna på länge. Hur dett överhuvudtaget är möjligt är svårt att förstå sig på, men uppenbarligen har det skett. Lika intressant är det att Sveriges socialminister som ju huvudsakligen sysslar med frågor om hälso- och sjukvård, drar igång mandatperiodens mest intressanta kulturpolitiska diskussion bland topp-politikerna fast det egentligen inte alls är hans "portfölj". Och allt kring Göran inleddes med att han höll ett tal på en ö i Östersjön.

Det är uppenbart att röster som hörs både i väst och öst kan, via media, få sådan uppmärksamhet att de blir samtalsämnen kring frukostköken, lunchrummen och middagsmötena. Dessutom har det avhandlats spaltkilometer i pressen och ett oerhört stort antal inlägg på olika digitala medier.

Kristdemokraternas ledare har väckt känslor. Förhoppningsvis leder detta också till att partiet får större uppmärksamhet kring sin politik. Nästa opinionsundersökning blir intressant.

Varför duger inte 70-åringar?

- Det är ren åldersdiskriminering.

Igår tog jag i rätt så rejält under debatten i Kommunfullmäktige. Jag ställde en fråga till valnämndens folkpartistiske ordförande med anledning av ett beslut. Man har nämligen bestämt sig för att inga personer som fyller 70 år får tjänstgöra som rösträknare/röstmottagare vid allmänna val.

Jag tycker inte att man kan utesluta personer på grund av en viss ålder. Att vara 70 är innebär inte alls att alla därmed är diskvalificerade för förtroendeuppdrag. Jag tycker det är ironiskt att valnämndens ordförande eller ledamöter, eller för den skull kommunfullmäktiges, kan vara kvar så länge de orkar och har förtroende.

Några av våra "stora" svenska företrädare Hans Blix, Marit Paulsen och Alf Svensson använder sin långa livserfarenhet i sitt arbete. Att säga att de inte skulle duga för att de nått en viss ålder är helt befängt.

Alf Svensson skrev i SVD en intressant debattartikel häromdagen. Sluta tjata om ålder! Den är läsvärd, men jag tänker ändå fortsätta att progagera för att även äldre duger.

Det är inte tanken som räknas

Jag läser många böcker. Ibland lägger man ifrån sig en bok och konstaterar att den var bra eller dålig, eller några allmänna kommentarer. Boken gör inget större intryck och man ställer den sedan i bokhyllan och det blir ingen mer relation med den.

Men så dyker det upp en bok som utmanar, som hänger sig kvar i medvetandet, som gör att man reflekterar över dess innehåll, tar upp det till diskussion med andra eller införlivar den som en del i ens liv.

En sådan bok blev Konsten att vara snäll för mig. Stefan Einhorn driver en tes om att det är inte tanken som räknas, det är handlingen.

Jag tänker ofta på att jag borde... men så blir det bara en tanke.

Einhorn har utmanat mig att då tankar dyker upp, se till att de också genomförs. Jag skriver listor så att jag kommer ihåg dem.

Att jag tänker en god tanke om mina medmännsikor är säkert bra och nyttigt, men om jag konkret meddelar att jag tycker om mina vänner, hör av mig då någon gjort något bra, eller bara kommer med allmänna uppmuntringar så är det mer än en tanke. Det har blivit en handling.

Att vara snäll är en konst, menar Einhorn, och för att bli duktig behöver man övning. Låt oss kämpa för att låta de goda tankarna leda till de goda gärningarna.


Måste man vara "NY" för att leva i förnyelse?

Det pågår en förändrad attityd till Kristdemokraterna och partiets idé-förankring. Det verkar som att Göran Hägglunds tal i Almedalen har brutit ny mark. På ett helt nytt sätt kommenteras och diskuteras kristdemokratiska värden.

Moderaterna har gjort en ideologisk resa och positionerat sig mot ett politiskt mitten där så många nu befinner sig att ingen vet riktigt vad som skiljer ett antal partier. Eftersom också socialdemokraterna gått kraftigt åt höger, dvs närmar sig mitten så uppstår det två intressanta "falanger". Vänstern och möjligtvis Miljöpartiet blir mer och mer av vänsterfalangen. De som finns till höger förefaller mest vara odemokratiska i sina värderingar.

Var hamnar då Kristdemokraterna? Partiet har aldrig velat identifiera sig som ett höger- eller vänsterparti, däremot som ett både/och eller kanske ännu mer önskvärt antingen/eller. Ett försök har gjorts att försöka identifiera sig som ett "icke-socialistiskt" parti, men det har inte heller fungerat.

Finns det då de "Nya Kristdemokraterna". Expressens artikel "Fröet till ny kristdemokrati föddes på Facebook" är en intressant analys av en förändringsprocess som bevisligen äger rum.

Många av oss kristdemokrater deltar i FFFF (Grupp på Facebook) som inte alls är en alternativ rörelse, men som vill framstå som en kraft inne i partiet där vi ständigt för ett samtal om politikutveckling.

Göran Hägglund har personligen klivt fram och personifierat "vanliga svenskar". Han har ett kompetent gäng bakom sig, men han visar på ett tydligt personligt engagemang. Retoriskt sett uttrycker han "pathos" och det är ingen som undgår att känna hans passion för att vara med och förändra. En del politiker talar sunt och klokt, men de verkar bara vara "pratmaskiner". Hägglund berör och säger sådant som folk i allmänhet anser. Att kultureliten känner sig trampade på tårna bevisas ju varje dag i medierna och på bloggarna.

En organisation som inte förnyar sig stagnerar och dör. Sångboken Segertoner inleds med de klassiska orden av Lewi Pethrus "Allt som har liv växer och utvecklas". Men en naturlig utveckling och förnyelseprocess behöver inte innebära att man byter skepnad och blir "De Nya". Sådant skapar ofta spänningar och en klyfta mellan de "gamla" och de "nya" uppstår.

Jag är stolt över att vara Kristdemokrat och vara med i ett parti vars värderingar bygger på en ideologisk värdegrund som har testats i närmare två tusen år och som fortfarande håller. Vi håller ihop och vill inte dela upp oss i falangerna "de nya kristdemokraterna" och de "gamla kristdemokraterna". Vi är ett parti och håller ihop pch formulerar vår framtida politik tillsammans. De med längre erfarenhet stöttar de som kommit till och tillsammans är ett nyckelord.

Idag vill vi formulera det som "att vi vill skapa ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter".

Här är några av de blogginlägg som berör Kristdemokraternas förnyelseprocess och den debatt som Hägglund initerat:

Dick Erixon, MedborgarperspektivFörnumstigheter, Aron Modig, David Högberg, Allt om Alliansen, Björn Viman, Per Gahtron, Anders UtbultDan Kihlström.