Anna Anka och Göran Hägglund - vad har de gemensamt?

Sydsvenskan har en intressant artikel om Göran Hägglund. Artikeln fastslår att Göran Hägglund har en uppgift. Den berör också Anna Anka. Vad är då kopplingen till henne?

- Båda dominerar diskussionerna och har varit de senaste veckornas "snackisar"
- Båda säger sådant som många tänker
- Båda sätter fingret på saker som varit tabu att tala om
- Båda tar diskussionerna med ett leende på läpparna och ser allmänt avspända ut
- Båda använder ett språk som de flesta förstår
- Båda "fungerar i rutan"
- Båda väcker känslor

Listan på saker som skiljer dem åt kan säkert göras mycket längre än listan härovan, men det är ett intressant skede i svensk media

Någonstans borta i Hollywood sägs saker som drar igång en av de största jämställdhetsdebatterna på länge. Hur dett överhuvudtaget är möjligt är svårt att förstå sig på, men uppenbarligen har det skett. Lika intressant är det att Sveriges socialminister som ju huvudsakligen sysslar med frågor om hälso- och sjukvård, drar igång mandatperiodens mest intressanta kulturpolitiska diskussion bland topp-politikerna fast det egentligen inte alls är hans "portfölj". Och allt kring Göran inleddes med att han höll ett tal på en ö i Östersjön.

Det är uppenbart att röster som hörs både i väst och öst kan, via media, få sådan uppmärksamhet att de blir samtalsämnen kring frukostköken, lunchrummen och middagsmötena. Dessutom har det avhandlats spaltkilometer i pressen och ett oerhört stort antal inlägg på olika digitala medier.

Kristdemokraternas ledare har väckt känslor. Förhoppningsvis leder detta också till att partiet får större uppmärksamhet kring sin politik. Nästa opinionsundersökning blir intressant.

Varför duger inte 70-åringar?

- Det är ren åldersdiskriminering.

Igår tog jag i rätt så rejält under debatten i Kommunfullmäktige. Jag ställde en fråga till valnämndens folkpartistiske ordförande med anledning av ett beslut. Man har nämligen bestämt sig för att inga personer som fyller 70 år får tjänstgöra som rösträknare/röstmottagare vid allmänna val.

Jag tycker inte att man kan utesluta personer på grund av en viss ålder. Att vara 70 är innebär inte alls att alla därmed är diskvalificerade för förtroendeuppdrag. Jag tycker det är ironiskt att valnämndens ordförande eller ledamöter, eller för den skull kommunfullmäktiges, kan vara kvar så länge de orkar och har förtroende.

Några av våra "stora" svenska företrädare Hans Blix, Marit Paulsen och Alf Svensson använder sin långa livserfarenhet i sitt arbete. Att säga att de inte skulle duga för att de nått en viss ålder är helt befängt.

Alf Svensson skrev i SVD en intressant debattartikel häromdagen. Sluta tjata om ålder! Den är läsvärd, men jag tänker ändå fortsätta att progagera för att även äldre duger.

Det är inte tanken som räknas

Jag läser många böcker. Ibland lägger man ifrån sig en bok och konstaterar att den var bra eller dålig, eller några allmänna kommentarer. Boken gör inget större intryck och man ställer den sedan i bokhyllan och det blir ingen mer relation med den.

Men så dyker det upp en bok som utmanar, som hänger sig kvar i medvetandet, som gör att man reflekterar över dess innehåll, tar upp det till diskussion med andra eller införlivar den som en del i ens liv.

En sådan bok blev Konsten att vara snäll för mig. Stefan Einhorn driver en tes om att det är inte tanken som räknas, det är handlingen.

Jag tänker ofta på att jag borde... men så blir det bara en tanke.

Einhorn har utmanat mig att då tankar dyker upp, se till att de också genomförs. Jag skriver listor så att jag kommer ihåg dem.

Att jag tänker en god tanke om mina medmännsikor är säkert bra och nyttigt, men om jag konkret meddelar att jag tycker om mina vänner, hör av mig då någon gjort något bra, eller bara kommer med allmänna uppmuntringar så är det mer än en tanke. Det har blivit en handling.

Att vara snäll är en konst, menar Einhorn, och för att bli duktig behöver man övning. Låt oss kämpa för att låta de goda tankarna leda till de goda gärningarna.



Måste man vara "NY" för att leva i förnyelse?

Det pågår en förändrad attityd till Kristdemokraterna och partiets idé-förankring. Det verkar som att Göran Hägglunds tal i Almedalen har brutit ny mark. På ett helt nytt sätt kommenteras och diskuteras kristdemokratiska värden.

Moderaterna har gjort en ideologisk resa och positionerat sig mot ett politiskt mitten där så många nu befinner sig att ingen vet riktigt vad som skiljer ett antal partier. Eftersom också socialdemokraterna gått kraftigt åt höger, dvs närmar sig mitten så uppstår det två intressanta "falanger". Vänstern och möjligtvis Miljöpartiet blir mer och mer av vänsterfalangen. De som finns till höger förefaller mest vara odemokratiska i sina värderingar.

Var hamnar då Kristdemokraterna? Partiet har aldrig velat identifiera sig som ett höger- eller vänsterparti, däremot som ett både/och eller kanske ännu mer önskvärt antingen/eller. Ett försök har gjorts att försöka identifiera sig som ett "icke-socialistiskt" parti, men det har inte heller fungerat.

Finns det då de "Nya Kristdemokraterna". Expressens artikel "Fröet till ny kristdemokrati föddes på Facebook" är en intressant analys av en förändringsprocess som bevisligen äger rum.

Många av oss kristdemokrater deltar i FFFF (Grupp på Facebook) som inte alls är en alternativ rörelse, men som vill framstå som en kraft inne i partiet där vi ständigt för ett samtal om politikutveckling.

Göran Hägglund har personligen klivt fram och personifierat "vanliga svenskar". Han har ett kompetent gäng bakom sig, men han visar på ett tydligt personligt engagemang. Retoriskt sett uttrycker han "pathos" och det är ingen som undgår att känna hans passion för att vara med och förändra. En del politiker talar sunt och klokt, men de verkar bara vara "pratmaskiner". Hägglund berör och säger sådant som folk i allmänhet anser. Att kultureliten känner sig trampade på tårna bevisas ju varje dag i medierna och på bloggarna.

En organisation som inte förnyar sig stagnerar och dör. Sångboken Segertoner inleds med de klassiska orden av Lewi Pethrus "Allt som har liv växer och utvecklas". Men en naturlig utveckling och förnyelseprocess behöver inte innebära att man byter skepnad och blir "De Nya". Sådant skapar ofta spänningar och en klyfta mellan de "gamla" och de "nya" uppstår.

Jag är stolt över att vara Kristdemokrat och vara med i ett parti vars värderingar bygger på en ideologisk värdegrund som har testats i närmare två tusen år och som fortfarande håller. Vi håller ihop och vill inte dela upp oss i falangerna "de nya kristdemokraterna" och de "gamla kristdemokraterna". Vi är ett parti och håller ihop pch formulerar vår framtida politik tillsammans. De med längre erfarenhet stöttar de som kommit till och tillsammans är ett nyckelord.

Idag vill vi formulera det som "att vi vill skapa ett samhälle där ingen hålls tillbaka och ingen lämnas efter".

Här är några av de blogginlägg som berör Kristdemokraternas förnyelseprocess och den debatt som Hägglund initerat:

Dick Erixon, MedborgarperspektivFörnumstigheter, Aron Modig, David Högberg, Allt om Alliansen, Björn Viman, Per Gahtron, Anders UtbultDan Kihlström.

Maria Larsson på uppskattat besök i Skövde

Idag har äldre- och folkhälsominister Maria Larsson inlett en landsomfattande turné. Vi hade glädjen att få vara värdar för henne i Skövde där ett antal social- och omvårdnadschefer, företrädare för pensionärsorganisationer, biståndsbedömare, politiker och andra med intressen kring äldrefrågor möttes och samtalade om dagens och morgondagens äldreomsorg. Samtliga kommuner i Skaraborg var representerade.

Det var med stort engagemang som många deltog i samtalet och gav flera goda exempel från hur satsningar för att skapa en bättre äldrevård görs i Skaraborg.

- Tänk att vi fick komma och prata direkt med en minister, var en av de uppskattade kommentarerna som hördes i korriden efter mötet.

Maria Larsson gör ett strålande arbete för landets äldre och det gör skillnad att hon finns i regeringen.


Maria Larsson inleder turnén "Samtal om framtidens äldreomsorg"


Ann-Katrin Jönsson och Conny Brännberg tillsammans med Maria Larsson

Vem har rätt att formulera kulturpolitik?

Igår medverkade Göran Hägglund i SVT Debatt. Idag skriver han i Dagen. Under den senaste tiden har han varit föremål för diskussion i ett stort antal medier. Bloggvärlden är oerhört engagerad. (Gå in på www.bloggar.se eller www.intressant.se och skriv Göran Hägglund så får du länkar till många inlägg).

Varför detta enorma intresse för Hägglund just nu?

Han har klivit in på ett område som under många år varit en arena för några få. Dessa har omfattats av en kultur som till stora delar bygger på rätten att problemformulera. I sin iver att skapa det jämställda samhället (säkert med ett gott och riktigt uppsåt) har en grupp talat om för en annan grupp hur de ska leva och utforma sin vardag.

Göran Hägglund har kallat dessa som talar om för andra hur livet ska utformas som "kulturvänstern". Själva ordet har retat och irriterat och det är kanske just därför som debattens vågar gått höga. Det finns många som nog borde ingå i denna grupp men som absolut inte kan identifiera sig med en "vänstersyn". Men oavsett om Hägglund valt rätt term så har han satt fingret på en viktig fråga.

Vem har rätt att tala om för någon annan hur denne ska leva?

Finns det "verklighetens folk" så måste det finnas "overklighetens folk". Finns det "vanliga" människor så måste det också finnas "ovanliga" människor.

De flesta har en identitiet att vara vanliga. De vill själva ta hand om sina liv, fatta sina egna beslut, har en rad värderingar som deras livsstil baseras på och framför allt tar de ansvar för sig och de sina.

Hägglund har också framställts som kulturfientlig. "Kulturvänstern" rasar över att Hägglund gett sig in på "deras" område och pratat om "deras" frågor. De betraktar honom som "någon annan" och inte en av oss. Och varför ska vi lyssna på någon annan när vi själva vet bäst?
 

Hägglund skriver idag i Dagen:
När jag diskuterat kulturen har jag också gjort en poäng av att politiker ska och bör delta i kulturdebatten. Att det faktiskt går att ha en åsikt om vad som är kvalitet inom kulturen och att det är på sin plats att uttrycka den. Om man vill ha något som kallas kulturpolitik, är det väl på sin plats att politiker deltar i kulturdebatten?

Politik handlar om att beröra vardagen för invånarna. Att utforma ett politikområde handlar om att ständigt föra ett samtal mellan olika parter. Att vrida och vända på olika aspekter, att lyssna på varandra, se det utifrån olika perspektiv är sådant som hör till politikens hantverk. Det goda samtalet skapar en förutsättning för att uppnå resultat. Alltför ofta har politiker lyssnat med "pajkastning" och har inte lyssnat till motparten utan då denne pratat har man varit helt involverad att förbereda sitt nästa inlägg som ska vara spetsigare och fyndigare än det tidigare.

När en av den "riktiga" vänsterns företrädare utropade: "Död åt familjen" så kände många sig påhoppade. De trivs med sina partners, älskar sina barn, sliter och släpar i vardagen och ger allt för sin familj. Att de kände sig förolämpade över att en ledande politiker "hånar" dem leder ju självklart till att en klyfta skapas och att man inte förstår varandra.

Hägglund har dragit igång en debatt som säkerligen kommer att pågå länge. Och den behövs.

Stoppa rattfulla bilförare

 Varje år dör 125 personer som en följd av alkoholen i trafiken. Uppskattningsvis är det 15 000 bilister som kör omkring en vanlig dag och är påverkade av alkohol. För att väcka uppmärksamhet kring dessa frågor anordnades idag en rad manifestationer runt om i landet. I Skövde tändes 125 marshaller - ett ljus för varje person - och blev en påminnelse om att detta måste upphöra.

Minister som är som vanligt folk

Den svenska tryggheten är fantastisk. Jag mötte Göran Hägglund på en gata i Göteborg idag. Han var tillsammans med sin stabschef och kunde vandra omkring utan oro för sin säkerhet. En stund tidigare mötte jag Mona Sahlin i vimlet bland besökare på Bok- och Biblioteksmässan och även hon rörde sig i folkvimlet och trängsel, även om det fanns några SÄPO-poliser i närheten.

Tänk att vi kan leva i ett samhälle där våra partiledare kan röra sig fritt och gå omrking och prata med människor utan att behöva vara oroliga för hot och övergrepp. Vi ska vara tacksamma för denna trygghet och göra allt för att kunna bevara den.

Som förtroendevald är det viktigt att kunna möta människor i olika situationer. En man i Strömstad berättade om Åsa Torstensson som strövar omkring i Strömstad på precis samma sätt som innan hon blev minister..

Låt oss värna den svenska tryggheten. Jag gillar den.

När Ankan blev en hackkyckling

Anna Anka har verkligen trängt igenom mediebruset de senaste dagarna. TV har stor genomslagskraft, men eftersom övriga medier har hakat på så har vi sett ett sällan skådat genomslag. Anna Anka dräper till med än det ena uttalandet som får många att gå i taket.

Jag delar definitivt inte hennes värderingar men tycker det är intressant när en "udda fågel" dyker upp rör om i debatten.

Självklart får hon ta emot ett antal kritiska smällar eftersom hon verkligen sticker ut hakan, men varför denna hets mot henne och det hon säger.

Är det så att vi har ett behov av en hackkyckling, någon som vi kan uttrycka ve och fasa över.

När man läser flera bloggares hatiska angrepp på henne känns det angelägen att minnas några klassiska humanistiska approach: 
  • "Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det."(Evelyn Beatrice Hall"
  • "Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls." (Chomsky) " (Churchill"
  • "Alla är för yttrandefrihet. Knappt en dag passerar utan att den prisas till skyarna, men en del personers idé av den är att de är fria att säga vad de vill, men om någon annan säger någonting tillbaka, är det en skandal 

 


Vem är kulturfientlig?

"Kristdemokraternas Göran Hägglund förvånar med ett rent kulturfientligt budskap om vad ”vanligt folk” tänker och gör." Citatet kommer från Anna Hedvall i DN.

Frågan är vem som förvånar mest. Göran Hägglund har lyft fram kulturens betydelse i flera tal. Samtidigt som han värnar kulturen så har han också gett en och annan råsopa mot vänstern. Men att påstå att man är kulturfientlig för att man inte har vänsteråsikter är ju rent nonsens.

Det brukar alltid vara bäst att gå till källan.

Nedan är en del av Hägglunds berömda Almedalstal. Jag tycker inte att man kan läsa in något kulturfientligt i detta:

Men kan då rött och blått mötas i kulturfrågor? Ja, det tror jag. Jag tror att det finns en bildningsintresserad borgerlighet.

Och jag tror att det finns en intelligent vänster som har synpunkter över den egna rörelsens intellektuella prestationer.

Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva.

De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest.

Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta.

Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala.

Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas.

Den svenska vänstern tycker att det är rätt att göra uppror mot sådant som är vanligt. Sådär lagom.

Men ibland blir det mer än lagom.

De så kallade autonoma grupperna – det är allt ett fint ord som media kommit på – som formats av vänsterns revolutionsromantik är allt annat än lagom. "


Kvalitet i kulturen - het fråga som nu blir målformulerad (igen)

En av frågorna i våras då vi högljutt debatterade kulturen var förslaget om att inte tala om konsnärlig kvalitet. Kulturutredningen hade utelämnat detta och många, bland annat SKL, där jag aktivt deltog i formuleringarna, ansåg att man måste kunna tala om kvalitet.

Att det är svårt visade sig mycket starkt efter Göran Hägglunds tal i Almedalen då han menade att man visst måste kunna ställa krav på kulturen. Många har retat sig på hans beskrivning av "kulturvänstern" och dess självpåtagna roll att vara problemformulerande och normgivande.

Göran har ju lyckats med att föra fram talan från och för "vanliga människor". Och visst vill folk ha kvalitet.

De allra flesta svenskar anser inte att NUGs vandalisering av tunnelbanevagnen var ett konstnärligt verk. Inte heller anser "vanliga svenskar" att Anna Odell hade rätt att fejka psykoser (på allmänhetens bekostnad). Inte heller anser "vanligt folk" att konst alltid måste vara konstig.

Det är självklart att vi måste få föra en diskussion om konstnärlig kvalitet utan att få smisk på fingrarna och bli kallade fördomsfulla och inskränkta.

Göran Hägglund har rätt i väldigt mycket av det han säger och den senaste tiden har ju allt fler faktiskt dykt upp till hans försvar. (Se tex SvD och Johan Wennströms ledare)

Så har då regeringen lagt fram sin kulturproposition (Tid för kultur, prop 2009/10:3)

Detta är några meningar ur förslaget:

Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet.

Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling.

För att uppnå målen ska kulturpolitiken:
• främja allas möjlighet till kulturupplevelser, bildning och till att utveckla sina skapande förmågor,
• främja kvalitet och konstnärlig förnyelse,
• främja ett levande kulturarv som bevaras, används och utvecklas,
• främja internationellt och interkulturellt utbyte och samverkan,
• särskilt uppmärksamma barns och ungas rätt till kultur.

Jag tycker att främjandet av kvalitet och konstnärlig förnyelse låter väldigt bra.



Politik handlar om förtroende

Jag får allt oftare samtal som inleds med "jag ringer dig för att jag kryssade på dig i valet". Det verkar som att många uppfattar en "kryssad" politiker som sin egen förtroendevalde.

Idén med personval handlar ju just om att man har förtroende för en person. Självklart är partiet det viktigaste men möjligheten att kryssa "sin" politiker verkar få större gehör.

Många väljare följer oss under en mandatperiod och ställer oss också till svars för vad vi åstadkommit. Detta är mycket bra och gör att politikerna är aktiva.

En politiker genomgår fyra "förtroenderesor"
1. Man måste få förtroende att bli nominerad
2. Man måste få ett starkt stöd bland partiets medlemmar
3. Man vänder sig i valet till väljarna och söker deras stöd
4. Man får åter ett stöd inom sitt parti och samerkansgrupp för att få politiska uppdrag

Allt handlar om förtroende. Oftast tar det lång tid att bygga upp, men kan raseras över natt.

Jag är glad och stolt över att få representera många väljare och hoppas att få fortsätta även nästa mandatperiod. Men allt hänger på om man får stöd.

Vill du bli politiker? (förtroendevald)

Du erbjuds ett spännande uppdrag i demokratins tjänst. Vill du vara med och påverka, förändra och utveckla? Göra morgondagen bättre för din medmänniska?

Nu pågår rekryteringarna till valet 2010. Du är välkommen med i ett spännande och utmanande arbete.

Hör gärna av dig om du funderar på ett politiskt engagemang.

Så här går det till hos Kristdemokraterna.

Nu pågår nomineringar - namnförslag lämnas in
Provval under hösten - medlemmarna lägger sina röster på de olika kandidaterna
Listan till valet - kommer att fastställas i början av 2010

Sedan börjar valrörelsen och då får varje kandidat be väljarna om förtroende. Väljarna avgör och sedan under hösten drar en ny mandatperiod igång igen.

Alla som nu är valda, lämnar sina uppdrag efter denna mandatperiod, några blir omvalda och nya kommer in.

Ska du bli en av de nya?

(Hör av dig till mig så vidarebefordrar jag ditt mail till nomineringskommittén.)

Göran - dagens snackis

Ännu en gång har Göran Hägglund, Kristdemokraternas partiledare, dragit igång en debatt (DN Opinion). Den pågår intensivt på nätet. Han framstår alltmer som den politiker som många kan identifiera sig med. Idag tar han åter fram begreppet "verklighetens folk".

Det finns så många proffs-tyckare som skapar värden och normer som "vanligt folk" inte känner sig i. Göran ryter till och menar att i Sverige måste man få vara en "vanlig" människa.

En politiker som formulerar sig så att "verklighetens folk" känner igen sig gör att många i "kulturvänstern" känner sig trampade på tårna, men Göran visar mod. Äntligen en ledande politiker som försvarar "vanligt folk". Man måste inte vara stjärna och ha "glamour-stämpel" för att ha ett värde.

Ensamkommande asylsökande barn och ungdomar

Det kommer många barn och ungdomar till Sverige och söker asyl. Migrationsverket arbetar med att få ut dem i landet och skriva avtal med kommunerna. Tyvärr visar det sig svårt att få kommunerna att ta ansvar för detta. Självklart finns det mängder av "problem" i samband med detta, men problem måste kunna lösas. Idag blir alltför många barn och ungdomar sittande på flyktinganläggningar och väntar på att någon kommun ska ta emot dem.

Krig är vidrigt och alla inblandade är stora förlorare. Vi kan konstatera att många barn och ungdomar kommer till Sverige utan föräldrar eller andra vuxna, men tyvärr verkar vi inte kunna hantera frågan, utan barnen blir de verkliga förlorarna. Att förlora sin barndom är bland de största förlusterna som kan inträffa under ens liv.

Nu är inte detta i första hand ett ekonomiskt problem. Det handlar om medmänsklighet och engagemang.

Vad vi gör "mot en av dessa mina minsta" visar på graden av samhällets civilisation.

Ett steg i rätt riktning för landets pensionärer

Kristdemokraterna har kämpat hårt för att förbättra levnadsvillkoren för landets pensionärer. Idag på DN Opinion meddelar alliansens fyra partiledare att ytterligare skattesänkningar är på gång för landets pensionär och de med lägsta pensionerna för högst avdrag.

Regeringens besked till pensionärer är välkommet, men inte tillräckligt. Det är alltför många som lever på en garantipension och får inte vardagsekonomin att gå ihop.

Den främsta anledningen att det kommer ett besked är pensionernas knytning till konjunkturläget. I praktiken innebär det att om inga åtgärder görs får pensionärerna det sämre nästa år. Detta kompensar nu alltså regeringen för och de flesta pensionärer får en viss förbättring.

Alltså ett steg i rätt riktning, men mer behövs.

Det är många positiva satsningar som gjorts för landets äldre. För att nämna några;

* 2009 genomfördes ett förhöjt grundavdrag
* 2010 införs ytterligare skattelättnader
* Bostadstilläggen har stärkts
* Kvalitén i äldreomsorgen har stärkts
* Fler äldre ska ha tillgång till äldreanpassat boende
* Lagen om valfrihet ger de äldre möjlighet att välja utförare av hemtjänsten
* Dubbelt jobbskatteavdag för den som arbetar efter 65 års ålder
* Arbetsgivare som anställer äldre har befriats från löneskatt
* Satsningar har gjorts på hälso- och sjukvården

Äldreminister Maria Larsson har gjort ett mycket gott jobb i alliansregeringen. Med ett ökat stöd för Kristdemokraterna skulle ändå större satsningar gjorts. Sveriges pensionärer uppmanas att lägga sin röst på Kristdemokraterna i nästa val.
 


Chaplin - en föreställning som ger kalla kårar

Uppsättningen av Charlie Chaplin på GöteborgsOperans Skövdescen ger både tillfällen till många skratt, men också en rejäl eftertanke. Lars Hjertners tolkning av Chaplin är suverän. Leo Cullberg har gjort ännu ett porträtt av en kändis som också ger något av en bitter eftersmak. Cullbergs tolkning av Marilyn Monroe var ocskå en balansakt mellan den "offentliga" kändisen och privatpersonens inre dilemma.

I Charlie Chaplin dyker en mörk fläck ur vår samtid upp, nämligen svartlistningen och kommunisthetsen då McCarthy härjade som värst. Föreställningen visar offret Chaplin på ett sätt som inte gör någon i publiken oberörd. Hur kunde denna "narr" och "pajas" bli ett hot mot en nation? Varför drev man bort en av de mest hyllade och uppskattade artisterna?

Teatern har en märklig kraft att ena sidan locka fram skratt så att tårarna trillar och i den andra stunden ge en otäck känsla i maggropen som markerar avståndstagande och vånda över "att sådant kan få förekomma". Samtidigt så är väl detta ett tecken på god artistisk kvalitet att kunna förmedla dessa diametrala känslor.

Med andra ord; Gå och se föreställningen!

Kosters marina nationalpark invigd

Kungen tog i ordentligt och ringde i skeppsklockan och förklarade därmed Sveriges första marina nationalpark invigd. Kosterhavet är unikt, men får nu också en särskild status som nationalpark. Arbetet har skett i största samråd med lokalbefolkningen, yrkesfiskarna och andra näringsidkare. Tanken är att människa och miljö ska leva i harmoni och att denna nationalpark, som till största delen ligger under havsytan, ska vara tillgänglig.
Miljöministern lovade också att ett naturum ska byggas (fast han sa inte när, inte heller vem som ska betala). Landshövdingen, Lars Bäckström, framstår allt mer som en av våra största retoriker, utropade sig själv som "havshövdning" och inte bara landshövding. Pådraget i Strömstad var stort och svenske kungen och norske kronprinsen lockade säkert, men det var en påtaglig stolthet bland befolkningen att ha fått denna nationalpark. Sverige har nu 29 nationalparker, varav fyra finns i Västra Götaland.



Blogg ska vinna väljarna

Ett år innan valet lanserar de rödgröna sin blogg. Oppositionsledarna tror att den kan bli en "digital knytpunkt". Sociala medier blir allt viktigare. Snabbt och enkelt kan väljarna ställa frågor, samtala om aktuella ämnen och enkelt hitta "sitt rätta parti".

Samtidigt måste man konstatera att den bästa formen av kommunikation är då vi möts och lyssnar till varandra. Masskommunikation betonar mass och det finns en fara att man glömmer individen, något av att man ser inte skogen för alla träd. Men samtidigt är ju masskommunikationen suverän eftersom den når många samtidigt.

Men kampen om väljarna kommer att bli hård. Den som lyckas kommunicera sitt budskap kommer att vinna, för alla partier kan konstatera att det är svårt att nå väljarna.

Trots en intensiv satsning inför Europaparlamentsvalet i juni, visade det sig att många svenskar inte ens visste att det var val. Så trots allt är det nog bra att vi googlar, twittrar och facebookar.

DN,

Vårdnadsbidraget en god idé - men behöver utvecklas

Mer tid tillsammans med sina barn. Det längtar nog alla föräldrar efter. Under småbarnsåren är det ett ständigt pusslande och man blir något av en logistikexpert.

Tänk att kunna få tillbringa gott om tid med de små utan att behöva ängslas över ekonomin.

Kristdemokraterna har stenhårt arbetat med ersättningar för föräldrar som vill vara hemma under några år. Vårdnadsnidraget är en kristdemokratisk idé.  SvD visar att i vissa områden i Stockholm utnyttjas det av var tionde förälder.

Men dagens bidrag är alldeles för lågt. Det behöver utvecklas. För att kunna åstadkomma en förändring behöver KD ett ökat stöd.

Barn behöver sina föräldrar. Ge Göran Hägglund din röst och delta i kampen för bättre föräldravillkor. 

Kristdemokraterna får ökat stöd - igen

Man ska alltid ta väljarundersökningar med en nypa salt. Men det är roligt när stödet ökar. Ännu en gång säger svenska folket att de ökat sitt stöd till Kristdemokraterna. (Demoskops väljarundersökning i september).

För mig som kulturpolitiker har det varit särskilt roligt att Göran Hägglund har förekommit så flitigt i kulturdebatten. Det är mycket glädjande att kristdemokraternas tre statsråd syns så ofta i media och framstår so mycket goda representanter för partiet och regeringen.

Skövde har fått en deckardrottning

Igår var det releaseparty för Kristina Appelqvists bok, Den Svarta Löparen. Händelserna som är fiktiva utgår ifrån Västgöta universitet som ligger i Skövde. Miljöskildringar både från staden och Varnhem gör att många säkert kommer att jämföra "verkligheten" med bokens innehåll.

Jättekul att Skövde får en möjlighet att ge sig in i deckarmiljöerna. Dagens Samhälle beskriver vad Mankells Wallander betytt för Ystad genom den enorma turism som skapats genom hans böcker och filmer.

Nu hoppas vi att rektor Emma Lundgren och kriminalkommissarie Filip Alexandersson blir karaktärer som blir begrepp hos svenska folket (gärna en internationell publik också)

Spännande samtal

Som förtroendevald sticker man ut hakan, syns i tidningar, hörs på radio och TV och blir därmed något av en offentlig person. Därmed ställer man sig också till allmänhetens förfogande och får kontakt med många människor. Sedan personvalen infördes har personer kontaktat mig och sagt, "Jag ringer dig för att du är min politiker".

De senaste dagarna har sådana väljar-kontakter handlat om:
- skapa odlingslotter för att svenskar och invandrare ska odla tillsammans
- ta vara på nyutbildade sjuksköterskor
- sluta diskriminera äldre
- så här ska man lösa hemlöshet
- goda råd hur man ska styra en kommun
- kommentarer kring insändare
- ett meddelande om glädjen att KD lämnar riksdagen och SD tar plats (man undrar varför någon anstränger sig för att ringa och meddela detta...)


Att få förtroende är något stort. Nu gäller det också att föra frågorna vidare och se till att förändringar sker

RSS 2.0