Om detta må ni berätta

Idag uppmärksammar vi Förintelsens Dag. De avskyvärda övergrepp som skedde under Hitlers tid får vi aldrig glömma. Fortfarande finns det några personer som själva kan berätta om de fruktansvärda upplevelser som de var med om, och vi andra säger "aldrig mer". En bra sak som Göran Persson gjorde var att dra igång det viktiga arbetet om Levande Historia och devisen "Om detta må ni berätta" har satt avtryck.
Vi tar kraftfullt avstånd från det som förintelsens innebar i Europa men samtidigt konstaterar vi att liknande övergrepp sker på flera platser runt om i världen. Krig och övergrepp är hemskt och måste fördömas.
I dag uppmanar vi varandra att delta i någon av de aktiviteter som sker runt om i landet. Tips på vad man kan göra eller läsa finns på
http://www.levandehistoria.se/

Att våga vara annorlunda

Den hör veckan har jag deltagit i samtal om "normer" och värderingar. Alltid intressant samtal. Jag är kristen. Det innebär att jag hämtar min inspiration från Bibeln. Där är Jesus den främste förebilden. Ofta talade han om annorlundaskap, att inte vara som alla andra, att avvika från normen.
I spåren av "Je suis Charlie" undrar vi varför vissa använder våld? Vi ser det som avskyvärt och Charlie Hebdos uplaga ökades från 75 000 ex till tre miljoner! Nu kommer också en digital lansering. 
När man möter det onda, förtyck, diskriminering är det så lätt att svara med samma medicin, men lite hårdare, lite tuffare. Men nästa smocka blir då ännu hårdare och så trappas det upp.
Jag funderar ofta på det kristna anorlundaskapet, att våga vara den jag är, stå för det som är mina åsikter och inte bara svansa med.
Att vända andra kinden till är ett sådant begrepp. Bergspredikan är fortfarande utmanande: "Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.  Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.  Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.  Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig."

Fler och jobbet går lättare

Idag har jag fått praktisk hjälp av familj och vänner. Jag bävade mig inför dagens uppgift som hade varit svåra att klara av själv men fler personer kom och hjälpte till. Det underlättar verkligen när man är fler som tar sig an en uppgift. Så jag avslutar dagen och konstaterar tacksamhet för den hjälp jag fått idag.

Vansinnesdåd där alla är förlorare

De senaste dagarna har vi följt händelserna i Frankrike och begreppet "je suis Charlie" kommer att leva länge. Ikväll kom beskedet att terroristerna dödats. De hade uttryckt en önskan att bli martyrer och förhoppningsvis är det inga som kommer att minnas dem för att de gjorde något som helst positivt på Charlie Hebdo. Fördömanden är det enda rätta. De är lika representativa för islam som Ku Kux Klan är kristna företrädare. Det är sorgligt när extremister använder sig av religion som täckmantel. Dessa vansinnesdåd i Paris är inte representativa för muslimer, utan även de flesta anhängare av islam tar också avstånd från denna typ av terrorism. Tyvärr ser vi att kriget i Syrien och Irak är broder mot broder. Tack och lov är det få systrar som sysslar med denna typ av övergrepp.
Samtidigt så ger händelserna många anledningar till reflektioner. En intressant sådan finns i nedanstående länk återfunnen hos GPs ledarblogg.
http://blogg.gp.se/ledarbloggen/2015/01/08/hycklare-ar-de-allihop-nastan/
 
Jag började min dag med att läsa SLAs ledare och Niclas Lindstrand beskrev "vi och dom" och menar att begreppet är terrorns vapen. Han avslutar med: "Hur svårt det än är att förstå och därmed bekämpa fanatismen så får ”vi” aldrig köpa världsbilden med ”vi och dom”. Terrorns enda gemensamma nämnare är fanatism. Det behövs färre fanatiker, inte fler. Det är det enda riktiga ”vi och dom” som finns"
Hela ledaren kan du läsa på sla.se

Värna yttrandefriheten!

Det är inte första gången som jag skriver om att värna yttrandefriheten. Men idag känns det ännu mer angeläget. Gårdagens terrorattack på redaktionen i Paris är avskyvärd. Den kan aldrig försvaras. Även om tidningen var kontroversiell och att många ogillade deras satir så är det ändå viktigt att framhålla rätten att vi och media fritt får framföra våra åsikter.
Det fria ordet får aldrig kvävas. På www.reportrarutangranser.se finns många intressanta artiklar men pressfrihetsindex 2014 är skrämmande läsning. Det är många journalister som fått sätta livet till under sin tjänsteutövning eller som ett direkt resultat av vad de skildrat efter sina granskningar. Det är också något som drabbar våra egna utsända från svenska medier.
Vi blir ständigt påminda om Dawit Isaak. Nils Horners död lämnade oss inte oberörda. Vi följde Johan Persson och Martin Schibbyes vedermödor och situationen kring Markus Falkeheds öde i Syrien gör att vi blir påminda om att många vill kväva yttrandefriheten.
Att just journalister är en utsatt grupp är lått att förstå. Vi som är offentliga personer blir ibland omskrivna på ett sätt som vi varken förstår eller tycker är rätt. Men media arbetar på sina villkor och i de flesta fallen har de anledning att skriva om oss även om vi inte alltid gillar vad de skriver. Men att ge sig på den enskilde journalisten är helt främmande. Här brukar vi kunna skilja på sak och person. Men gårdagens attack visade att personerna som ritat karikatyrerna anses så farliga att de ska dödas. Genom att de blir dödade så hoppades säkert terroristerna på att ingen skulle våga göra något liknande framöver. Men idag tyder mycket på att det blir tvärtom. Personer har redan erbjudit Charlie Hebdo sina tjänster, tusentals människor demonstrerar, mängder av världen runt om i världen publicerar nu bilderna. Istället för att förhindra att bilderna sprids så spreds de ändå mer. Därför finns det inget logiskt eller förnuftigt svar på varför attacken genomfördes. Allt tyder på så radikaliserade personer att de utgör en stor samhällsfara. Vi vill inte ha ett samhälle där beväpnade väktare måste skydda kournalister eller oss politiker. Vi vill kunna fritt få samtala, framföra våra åsikter och allt detta under respekt för varandra.
Pennan eller svärdet? Vem vinner i längden. Just nu känner jag att pennarn har blivit en allt viktigare symbol för friheten att få framföra sina åsikter, oavsett om man är privatperson eller publicist.

Måste samtala om flyktingarnas situation

Jag har under de senaste åren varit i kontakt med många flyktingar och lyssnat till deras berättelser. De berör och ibland känns situationerna helt förtvivlade. Många av dem som jag har varit i kontakt med har fått sina ansökningar avslagna och det är en av anledningarna att de kontaktat mig. De behöver helt enkelt hjälp. Tyvärr är det många gånger ingenting som jag kan göra. Men man försöker ändå. Ibland känns det tröstlöst, men kanske ändå en skrivelse till kan få någon på Migrationsverket att fundera på nytt. Vi är måna om rättssäkerhet och att alla ska behandlas lika, men ibland tvingas jag fundera kring hur utredningar gått till. Tyvärr har jag sett flera fall där det funnits brister i materialet men eftersom Migrationsöverdomstolen tagit ställning finns inget mer att göra. Flera av dem som vi lärt känna har avvisats. Flera av dem till Irak.
I dag samtalade jag med en man som varit 14 år på flykt och ännu inte vet om han kan få stanna i Sverige. Sådant berör, Dessutom finns det så många anmärkningsvärd delar i detta ärende.
Några gånger har jag läst domar som är helt OK. Det finns helt enkelt inga skäl att tillåta dem att få uppehållstillstånd i Sverige. De uppfyller inte lagens krav och även om de vill vara kvar så har de ingen sådan rätt. Men det är inte heller lätt att säga till dem att de inte kan få stanna i Sverige. De upplever sin situation i hemlandet som oerhört besvärande.
Det kommer tusentals flyktingar varje vecka. Jag förstår att Migrationsverket har en oerhörd press. Kan inte vara lätt att arbeta på myndigheten med de besvärligheter som finns. Samtidigt har jag en mycket stark önskar att fler ska anställas så att handläggningen kan snabbas upp för de många tusen som ännu väntar på sina möten med Migrationsverket. Det är inte humant att bara låta folk vänta på besked.
Vi måste få igång rejäla samtal om hur vi kan förbättra både flytkingmottagandet och integrationen. Göran Hägglund har lagt fram några förslag och jag hoppas på fler konstruktiva sådana. Situationen som vi har idag är besvärande på många sätt.

Vad bra vi har det!

I går var jag på en fest där många asylsökande flyktingar fanns med. Samtalen har följt mig under denna första dag på ett nytt år. De har kommit hit med hopp om ett nytt liv. En av männen berättade om hur bomberna föll, hur hans bostad blev fullständigt förstörd, hur han hade lyckats få ut sin fru och barn från hemlandet, men bestämt sig för att vara kvar hemma och försöka hjälpa till att hålla igång sitt land trots kriget. Till slut höll det inte längre och han hade varit med om en dramatisk flykt, smugglad till Sverige. Nu är han här, vet inget om sin framtid, har ännu inte ens fått en intervjua med Migrationsverket och längtar efter sin familj som finns i en annan del av världen.
Alla som flytt har sin egen berättelse och ofta är den fylld med konflikter, tragik och umbäranden. Deras längtan är att få en fristad i Sverige och kunna bygga upp en vardag för sig och sina familjer.
När man tar del av sådana levnadsöden blir ens egna problem rätt så triviala. I dag har jag kunnat konstatera att mycket av det som vi tar för givet, familj, vänner, arbete, bostad och mat på bordet, är en dröm för många i vår närhet.
Vi avslutade tolvslaget tillsammans. Jag åkte hem till min bostad där jag känner kärlek och trygghet. De åkte hem till sin flyktingförläggning där de endast kan längta efter något annat.
En av dem hade skrivit ned en hälsning som i korthet gick ut på att han ville tacka alla i Sverige för den hjälp han fått och vill nu vara med och ta ansvar för sig och sin familj. Vi är inte här för att bli beroende av er, vi vill bli självständiga och själva ta ansvar för vår framtid. Vi är så tacksamma för hjälpen som Sverige ger oss!
Den avslutande dagen 2014 blev omtumlande men den fortsatte även under den första dagen 2015.

RSS 2.0