Vad betyder siffrorna, egentligen?

Alla har en födelsedag. Det innebär att man kan säga att man har nått en viss ålder. Men vad säger dessa siffror, egentligen?
När jag var liten minns jag en bonad som kallades för ålderstrappan. Den förekom också i andra former av avbildningar. Den kunde man se på olika väggar och beskrev vår livsvandring.
Den beskriver livets höjdpunkt, 50 år. Sedan går det utför. Idén var att 50 var någon slags topp och det förekom även att man fick en silverknopp till sin käpp som alla män ansågs behöva som stöd i den fortsatta livsvandringen.
 
I dag säger vi att 70 är det nya 50, Men vi säger också att 12 är det nya 20. Dagens 12-åringar har en fullständig inblick i vuxenvärlden och inget är fördolt. Det innebär att barn har information som tidigare generation först fick del av långt senare i livet.
 
Jag har haft många lärare. En av dem, Paul Zettersten, var jag i kontakt med häromdagen. Han har under många varit verksam som pastor och lärare i USA. Han är en av de lärare som påverkat mig mest och jag rankar honom väldigt högt. (Jag har haft många lärare). Jag möte honom då jag studerade teologi och han undervisade på skolan i USA där jag är utbildad. Han föreläser ännu och predikar regelbundet. Nu berättade han att han är på väg till Sverige för att besöka flera församlingar. Han fyllde 94 år förra veckan. Still going strong.
 
Men jag möter också människor i 40-års-ålder som kämpar med sjukdomar eller motgångar i livet så att varje dag är en kamp om överlevnad.
 
Så vad säger siffrorna egentligen? Kanske ingenting annat än att de är en statistisk markör.
 
När riksdagen 1913 införde folkpension i Sverige satte man pensionsåldern till 67 år. Då var medellivslängden 60 år. Mycket har hänt sedan dess och idag känns siffror som anger en viss persons ålder inte riktigt ha samma betydelse som tidigare.
 
Jag är engagerad tillsammans med många personer som är +75. Jag undrar hur samhället skulle fungera utan alla de fantastiska insatser som dessa "äldre" gör. Många av de som jag möter som "går i pension" är ju fullt arbetsföra, men kan satsa sin tid på annat än förvärvsarbeten. Civilsamhället bärs till stora delar av personer som är äldre. Jag vet att vissa vill byta ordet äldre mot "årsrika".
 

Hur länge får kriget i Syrien fortsätta?

Det blir bara värre och värre. Den senaste veckan har minst 1500 flygangrepp skett över Aleppo. Det verkar som att avsikten är att ödelägga hela staden. Till stora delar är detta redan gjort. Civilbefolkningen som är kvar lider och försöker att hålla igång samhällsfunktioner men bombmattan verkar aldrig sluta. Som vanligt är det barn och kvinnor som är de stora förlorarna. De få läkare som finns kvar försöker att hålla igång "sjukhusen" men inte ens sjukhusen undgår de fruktansvärda bombningarna.
Som vanligt skyller alla på alla och vapenvilan blev kortsiktig. Nu verkar det som att Ryssland har en uppfattning och USA en helt annan. Vem som är fiende eller vän råder det många uppfattningar om.
Grova övergrepp sker och "någon" ansvarar. Hur länge ska omvärlden konstatera att vidrigheter fortgår?
I krig finns det bara förlorare.

Familjer måste kunna återförenas

Jag har mött många flyktingar och lyssnat till deras berättelser. Många har flytt, inte för att rädda sina egna liv, men för att ge sina barn en framtid. När bomber exploderar, hus raseras, städer förintas, så tänker föräldrarna på sina barn. Jag tror inte att någon vill fly, men de tvingas då krigets fasor drabbar dem. Självklart är det många som flyr för att överleva. Förföljelsen som pågår, gör att kristna blir särskilt drabbade, och innebär att många tvingas att fly hals över huvud för att rädda livet.
Men för de som har barn så är tankarna om den kommande generation ofta den drivkraft som gör att man kan drömma om en framtid. Som föräldrar är de beredda till stora eftergivenheter men vill att barnen ska få det bra. När vi nu läser om barnens villkor i Aleppo där bomberna vräks ned så är barnen de stora offren. Jag förstår att föräldrar inte ser några möjligheter att vara kvar under sådana fruktansvärda förhållanden.
Men under flykt så är det lätt att familjer kommer ifrån varandra. Jag har hört berättelser om hur man försökt att hålla ihop, men omständigheter har gjort att man blivit särade på. Ibland har makar ingen aning om var den andra hälften är och barnen kan finnas någon annanstans.
För många av våra flyktingar i Sverige så är de dagliga tankarna hos barnen. Längtan att få förenas är oerhört stor och man förstår inte varför Sverige för en så hård politik.
Det råder många åsikter om dagens flyktingpolitik men eftersom den inte verkar för att familjer ska kunna leva förenade så måste den ändras. Barn har rätt till sina föräldrar och för ett land som Sverige borde det vara av yttersta vikt att söka upp barn och hjälpa dem att få bo med sina föräldrar.
Jag lider med de föräldrar som inte får leva med sina barn. När man lyssnar till deras berättelser så saknar man ord och deras berättelser tar verkligen tag i en.
Familjeåterföreningar måste kunna ske!

Offentlig gestaltning skapar trivsel och upplevelser

 
 
Nästan varje dag åker jag tåg. Centralstationer ligger ofta mitt inne i städerna och då får man ofta en möjlighet till en promenad och ta del av den offentliga miljögestaltningen. I min egen hemstad, Skövde, har park- och gatuansvariga, tillsammans med kulturförvaltningen, sett till att det skett många förändringar de senaste åren. Det finns gott om skulpturer men också gröna kreationer.
 
 
Många av planteringarna är mobila och därmed kan man förändra den gröna miljön regelbundet.
 
 
 
Cavallobrunnen har är ett skulpturverk som tusentals personer flanerar förbi och många stannar till för att ta del av den vackra konstnärliga gestaltning som verket utgör. Man kan alltid fundera på placeringen av ett verk. Detta skulle platsa bättre i en stor och lummig park, men å andra sidan ligger det nu nära så många personer eftersom resecentrum är en av stadens mest besökta platser.

 
Jag är glad över att bo i en stad där konstnärliga uttryck gestaltar stadsmiljön och vårt gemensamma rum, sprider både grönt och skönt!

Allemansrätten är fantastisk

Ibland blir man hemmablind och ser inte det vackra runt omkring. Så kommer någon på besök och säger; Vad vackert det här. Då påminns man om det som man egentligen ser varje dag.
På liknande sätt är det med allemansrätten.
Jag har bott i ett land där man ständigt mötte skyltar "Tillträde Förbjudet", "Privat område" eller "Förbjudet". I Sverige är det precis tvärt om. Allemansrätten ger oss en rätt att vara i skogen, plocka bär och svamp eller kunna gå i land med båten där vi vill. En fantastisk rättighet som ger oss stora möjligheter att komma ut i naturen.
 
 

Snabb hantering av polisen

Det skrivs mycket om polisen och om deras kris. Nu kanske mitt inlägg egentligen inte handlar om polisen men om passmyndigheten. Jag var häromdagen på polisstationen och behövde ett nytt pass. Enkel hantering, inget strul. Bara några dagar senare kommer ett SMS och passet är klart för uthämtning. Helt enkelt snabbt, effektiv och enkelt. Så ska det fungera och jag är väldigt nöjd.

Att få vara ordrik

Jag är ofta inbjuden att inledningstala vid olika konferenser. De senaste har handlat om Bibliotek och nu senast om läsning. Att kunna läsa är för oss något av en självklarhet. Men för många människor är orden otillgängliga för att man inte har lärt sig eller kunnat knäcka läskoden. Många nyanlända saknar läsförmåga på grund av utebliven skolgång och att lära sig läsa och dessutom lära sig ett nytt språk vid vuxen ålder är inte alltid lätt.
 
Men samtidigt så kan vi konstatera att det är många som kan läsa men som inte läser. Skönlitteratur är främmande för många och inget som man tar del av. Man kan läsa andra texter, men bokens frånvaro är konstaterad.
 
För oss som ansvarar för kulturpolitik och demokrati är läsandet något som vi verkligen vill lyfta fram och uppmuntrar till alla initiativ om läslyft som tas. Den som har orden har makt och förmåga att kunna leva sitt sanna jag. Den som inte har förmågan att uttrycka sig blir ofta hämmat.
 
Att ge barn och ungdomar tillgång till läsande känns som ett av föräldraskapets viktigaste uppgifter. Det här med att läsa tillsammans och då barnen själva kan läsa att låta dem få stå för högläsningen skapar en samhörighet som är svår att beskriva.
 
Den senaste konferensen - En dag om läsning - anordnad av Kultur i Väst - samlade forskare, pedagoger, bibliotekarier och andra läsvänner. Stimulerande och uppmuntrande samtal om vikten av läsande.
 
Jag tycker att Lennart Hellsing uttrycker bokens betydelse väldigt bra:
 
”Böcker ska blänka som solar och skimra som tomtebloss.
Medan vi läser böckerna, läser böckerna oss.
Kan böckerna läsa människor?
Det kan de förstås!
Hur skulle de annars veta allting om oss?”
 
Låt oss läsa! och gärna tillsammans!

Bra skrivet av ABF:s ordförande

Det är många som tycker att jag ska läsa deras tidningar, tidskrifter, och nyhetsbrev. Det dimper ned i min vanliga brevlåda rätt många tryckta publikationer och ändå fler digitala. Jag försöker att åtminstone bläddra igenom allt som dyker upp, men kan självklart inte läsa allt.
Men emellanåt hittar man lite guldkorn även där man inte förväntar sig det. Det jag skriver nedan är säkert inte politiskt korrekt, men eftersom jag varken är en höger- eller vänsterpolitiker tar jag mig vissa friheter.
I det senaste numret av ABF;s Fönstret (100 sidor ren inspiration) skriver ABFs förbundssekreterare en intressant krönika om folkbildningens roll. Hon skriver för ABF men mycket av det värde som detta studieförbund står för kan också överföras på de andra folkbildningsförbunden.
Monica Widman Lundmark för ett resonemang om hoten mot vårt gemensamma samhälle och sätter in ABFs betydelse att finnas överallt.
Hon ställer frågan; Varför gör vi det här? Svaret blir: "Av den enkla anledningen att vi inte accepterar förenklingar som pratar om vi och dom. Det enda sådana grupperingar gör är att splittra, södra och sprida frön av rädsla och tvivel. Vi vet att varje person har någonting att bidra med. Folkbildningen är oerhört viktig för att där det finns möten mellan människor finns det sällan plats för hat. Demokrati kan inte bara utbildas fram - den måste levas. De mest ingrodda och fötryckande värderingarn kan ändras om vi 'möter de andra'. Du och jag tillsammans kan bida til att skapa förutstättningar för ett samhälleligt VI på en mångkulturell bas"
Och så slutar hon med uppmaningen. " Låt oss tillsammans göra en annan värld möjlig"
 
Jag är inte socialdemokrat. Jag är inte med i ABF. Men jag gillar skarpt det som förbundssekreteraren beskriver. 

Tall Ships Regatta North Sea in Gothenburg

Förra veckan i Blyth undrade jag om mottagandet i Göteborg. Det var en riktig folkfest i nordöstra England då skeppen avseglade. Men idag kan jag konstatera att det blev ett riktigt lyckat arrangemang i Göteborg. Göteborg & co m fl visade att Göteborg är en bra arrangemangsstad.
Många hade mött upp till frihamnen och det bjöds ombord på skeppen, rejält med underhållning, många utställningar och dessutom riktigt bra väder.
Festen pågår ännu några dagar. I kväll var det också prisutdelningar och jag hade uppdrag att vara med som prisutdelare.
Jag fick, liksom i Blyth, möjlighet att hålla tal och försökte ge en beskrivning av att Nordsjön är en förenande länk mellan nordöstra England och västra Götaland. Förr var vattnet det som förenade oss och nu känns det som avstånd och att Nordsjön blir en barriär. Vi har ett kulturellt partnerskap med North East England och nu fick vi chansen att visa att Nordsjön förenar oss. Kultur är en länk mellan våra regioner.
 
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0