Kulturens egenvärde
Så visst finns det en sida av kulturen som visar en nyttoaspekt, men det är egenvärdet som är det väsentliga. Jag tillhör de politiker som är beredd att ge medel, dvs skattepengar, till ett rikt och varierande kulturutbud. Politikens uppgift är att skapa förutsättningarna för kulturens utövande, inte att styra eller forma den. I England talar man om "arm lengths distance", vilket innebär ett "armlängdsavstånd" mellan politiken och kreatören. Vi som kulturpolitiker "krattar i manegen" men kulturarbetarna formar det kulturella utbudet.
Vem är det då som avgör värdet av kulturen? På engelska säger man "beauty is in the eye of the beholder" och kanske menas mer än bara skönhet. Ibland talas om konst som "utsmyckning" och ett estetiskt värde skapas, men behöver för den skull inte innebära att det är vackert eller tilltalande. Den enskilde kan anse att ett verk har ett visst värde och därmed är beredd att anskaffa det för pengar. Då har verket fått ett marknadsvärde. Men samhället kan också anse att något har värde utan att det finns en köpare som är beredd att betala för det. Mycket av vår samtidsdokumentation är av detta slag. Ingen är beredd att betala för det, men det kan ändå anses ha ett högt värde och bör sparas för eftervärden. Det är ofta av denna orsak som samlandet sker. Ofta tar en styrelse eller nämnd på sig ett slags kollektivt ansvar och sparar verk för eftervärlden som en del av det kollektiva minnet. På så sätt kan erfarenheter från dagens generation överföras till en kommande.
Jag betonar alltså egenvärdet men anser också att det finns en direkt instrumentell nytta av kulturen. Så det kanske handlar om två sidor av samma mynt?
kultur. kulturpolitik, politik