När orden inte räcker till

Jag är van att tala och har lätt att formulera mig. Men ibland så försvinner bara orden. Det finns helt enkelt inga ord att använda. Jag möter många flyktingar som fått nej från Migrationsverket på sin begäran att få stanna i Sverige. De har gjort allt de kan för att övertyga myndigheter och domstolar att de flytt sina hemländer med fara för sina liv och önskar inget hellre än att få stanna i Sverige. De vet att de väntar oerhörda svårigheter om de tvingas tillbaka. När man möter dem och lyssnar till deras berättelser så upprörs man och kan inte förstå varför de inte får stanna i Sverige. När man är i en sådan situation och lyssnar till desperata människor (tyvärr har jag också mött sådana som är helt uppgivna) vad ska man då säga? Vilka ord ska man ta till?

De som fått avvisningsbesked väntar nu bara på att gränspolisen ska komma och slänga ut dem ur Sverige. Varje gång det knackar på dörren så dunkar deras hjärtan till och de undrar om deras stund är kommen.

Under de senaste veckorna har flera flygplan gått iväg till Irak och bland irakierna i Sverige blir situationen allt mer pressad. Lyckligtvis finns det några som får stanna, men samtidigt undrar de som fått nej hur det kan komma sig att vissa får vara kvar och andra tvingas bort. De upplever att de har liknande skäl och undrar om det svenska systemet verkligen är rättssäkert och om alla får en lika behandling. De som har en skicklig jurist som sköter deras förhandling ska inte ha förtur eller större chans att få sin ansökan beviljad, men många tror att det fungerar så och i desperation lånar de ihop pengar för att kunna betala för en välformulerad ansökan.

Jag saknar ofta ord. Jag hoppas innerligt att de har prövats på rätt sätt och att man kan lita till domstolars beslut, men när man hör deras berättelser så undrar man om deras budskap verkligen nått fram. Hur kan ett demokratiskt land, som vilar på humanistiska principer, tvinga flyktingar att återvända till situationer där man inte kan garantera deras säkerhet?

Jag kommer att fortsätta att engagera mig för flyktingar även om jag inte kan finna de rätta orden som ger tröst och stöd.