Kyrkan måste sluta fred med religionskritikerna
I DN finns en intressant debattartikel. Den är skriven av två företrädare för "motsatta lag". Men rubriken ger sken av att det bara är den ena parten som ska sluta fred.
Artikeln handlar om de spänningar som visats i debatterna mellan kristna och humnaister. Christer Sturmark är sekulariseringens baneförare i Sverige, och har ofta uppfattats som hatisk och attackerande av kristna värden. Nu verkar han göra en slags pudel. Artikeln är skriven tillsammans med prästen Annika Borg. Deras point är att istället för att tala om det som skiljer finns det så mycket som förenar att det är bättre att fokusera på detta.
Jag läser detta när jag är på väg till en utbildningsdag för att bland annat tala om Kristdemokratin som en sekulär kraft och ett icke-konfessionellt parti. Många har svårt att skilja mellan kyrkans roll och partiets. Stor del av väljarbasen är konfessionell men partiet är inte det.
Jag tänker på denna distinkttion då jag läser artieln. Det finns något som förenar alla människor, vi kan kalla det för naturrätten eller som artikelförfattarna "de universella mänskliga rättigheterna". Vi har ett gemensamt behov av att bygga det goda samhället. I en tid då mänskliga rättigheter ständigt kränks är det värt att fundera hur vi kan formera våra styrkor snarare än att använda kraft och energi att "bråka" med varandra.
Det känns som att två företrädare, prästen och gudsförnekaren, vill röka fredspipa och fokusera på gemensamma värden. Det låter lovvärt.
Personligen kan jag inte låta bli att fundera kring begreppet "sekulär humanism". För mig är det oerhört främmande att använda denna typ av terminologi och därmed också anse att det finns en kristen humanism. Men tydligen går det inflation i begrepp och behov av förtydligande epitet är tydligen nödvändiga.