Liv framför skärmen
För ett år sedan talade vi om att vi borde ha fler digitala möten. I Västra Götalandsregionen har vi en resepolicy som säger att om ett "videomöte" kan hållas så ska vi göra det istället för ett fysiskt möte. Detta under förutsättning att det fungerar med tanke på mötets innehåll. Jag var med om ett par videomöten i månaden under 2019. Så kom pandemin och helt plötsligt var det olämpligt och ibland olagligt att ha våra "vanliga" möten. Under loppet av några månader blev vi digitala. Under hösten 2020 är nästan alla möten digitala. För min del har antalet möten ökat betydligt den senaste tiden, men eftersom jag gör få resor så använder jag tiden rätt effektivt. Men det blir många möten och långa dagar. Det händer något på denna digitala front varje vecka och i stort sett fungerar tekniken väl. Under budgetfullmäktige fungerade min teknik utmärkt, tills det att jag skulle göra mitt inlägg under regionfullmäktiges budgetdebatt om kultur. Min teori är att min dator (tjänstedator) inte klarade av de USB-portar som jag använde mig av. Kraften upphörde helt enkelt och systemet kopplade bort, antingen tangentbordet eller mikrofonen. Nu har jag vidtagit åtgärder så att det inte ska ske igen. Det var riktigt pinsamt då jag anser att jag har rätt bra koll på tekniken. Jag föredrar självklart fysiska möten. Det är så mycket mer av kommunikationen som man upplever i rummet då man sitter tillsammans och iakttar varandras uttryck. I min roll som gruppledare genomför jag nu utvecklingssamtal med leaamöterna i vår regionfullmäktige. Samtliga samtal har skett via Skype och jag tycker att även denna form av samtal har fungerat väl via skärmen. Så mitt intryck är att vi håller igång de politiska processerna rätt väl, tar vårt förtroendeansvar, upprätthåller styrning och ledning, men längtar till möjligheten att ha fler fysiska möten. Men samtidigt är jag helt övertygad om att mängden digitala möten framöver kommer att vara många. Det finns en hel del fördelar med att ha digitala möten.