Jag gillar vårt afrikanska ogräs
Denna blomma har funnits med mig i livet. När jag var barn så tyckte jag att det var så kul att försöka finna frön som blomman sprätta iväg. Vi hade ett parkettgolv och ljudet från fröna som studsade på golvet gjorde att jag började söka efter det. Min mamma hade flera blommor som var rätt gängliga och blev över en meter.
Idag har jag två blommor som jag är barnsligt förtjust i. Den ena är en julkaktus och den andra är detta "aftikanska ogräs". Jag vet inte hur min mamma hade fått tag på den, men hon visste inte vad den hette och gick till trädgårdsmästaren som sa att den inte hade något namn på svenska men var ett afrikanskt ogräs. Sedan dess har vi kallat den för afrikanskt ogräs i vår familj
.
I dag har jag nog ett tjugotal blommor planterade på fönsterbrädan i mitt arbetsrum. Den kallas av många för "sprätt iväg" eller "skvätt iväg". Det är därför att den sprätter iväg sina frön. De gör en rejäl flygtur ibland.
Dess riktiga namn är Kameiforbia (Euphorbia lophogona) och härstammar från Madagaskar. Jag brukar samla ihop fröna och göra lite nya planteringar. Ibland sprätter den inte iväg fröna utan de snarare faller av och hamnar i krukan. Ofta växer de till sig själva och då tar jag de små plantorna och sätter dem i egna krukor.
Jag försöker att påverka mina barnbarn att ta över traditionen att odla dessa blommor. Vi får se hur det går, men just nu har jag en tanke att ha dem som "ge-bort-present". Kanske en lite fånig idé, men jag minns från min barndom att min mammas vänner ofta hade med skott då de kom på besök. Jag tyckte alltid det var så spännande att se om skotten skulle växa till sig. Kanske kommer det afrikanska ogräset som jag värnat om sedan 1960-talet att finnas kvar bland släkt och vänner.