Jag vet endast att jag inte vet
Jag har under många år varit engagerad i debatten kring begreppen bildning och utbildning. Jag gör en tydlig skillnad mellan dessa.
Ofta talar vi om folkbildning och delar in den i tre huvudkategorier: folkbiblioteken, studieförbunden och folkskolorna. Alla håller inte med mig om detta sätt att beskriva området, men jag anser att så bör det uppfattas.
I samband med min mastersutbildning i pedagogik hade jag förmånen att få ägna lite grundläggande research kring bildningsbegreppet.
Det aristoteliska kunskapsbegreppet bygger på tre grundläggande byggstenar varav begreppet fronesis är en av dem. Ett mycket förenklat sätt att förklara fronesis är att kalla det ”sunt bondförnuft”.
Professor Kjell A Nordström har sin egen, mycket intressanta sätt att definiera kunskap som artikulerad eller icke-artikulerad.
Utbildning handlar om att kunskap förmedlas, ofta i en formell situation. En pedagog är en egentligen en person som för eleven till källan för kunskap, en slags vägledare. Det är inte lärarens egen kunskap som står i centrum för elevens lärande, utan lärarens förmåga att förmedla det som forskningen kommit fram till. Ofta finns kunskapen artikulerad eller uttryckt i böcker eller andra trycksaker. Att publicera vetenskapliga rön i tidskrifter är ett vanligt sätt att presentera det man kommit fram till.
Men bildning är, menar jag, något annat. Det är en kunskap som man förvärvat genom ”livets skola”. Den som är receptiv och inlyssnande tar del av olika sinnesintryck och detta blir sedan en slags kunskap, men det är inte alltid som man kan peka på empiri. Man ”känner på sig” eller har ”icke-artiklerade” sätt att förmedla sina insikter.
Någon har sagt att ”bildningen är det som man har kvar när man glömt allt man lärt sig”.
Jag har under mitt liv tagit del av det som sker inom akademin. Där är ofta en disputation nyckeln till att få en plattform och bli en förmedlare av kunskap. Att ha professors ställning leder ofta till att man anses vara ”kunnig” inom området.
Men inom det område som jag varit verksam rätt länge, politiken, så har jag mött många ”motståndare” och deltagit i debatter men bildade människor. Många av dem har inga titlar eller akademiska examina alls men det är uppenbart att de vet vad de talar om.
Låt mig ge ett exempel. Den svenska hembygdsrörelsen är en av våra stora folkrörelser. Den organiserade rörelsen har över 2000 föreningar och medlemmar och närstående rör sig om halvmiljonen. De förvaltar mängder av hembygdsgårdar och det totala antalet fastigheter ligger någonstans runt 9000 byggnader. Många av medlemmarna brinner för att berätta om sin hembygd och framför allt att lyfta fram människor och skeenden i bygden, ofta under lång tid. De har också en tradition att förmedla berättelserna i olika former av årsböcker eller andra trycksaker.
De har väldigt mycket att bidra med inom en rad olika områden, men många gånger är det människor som aldrig studerat vid något högre lärosäte. Men de har under livet lyssnat, läst och spanat på olika sätt och en dag är de förmedlade av mängder av kunskap. De är, vad jag anser bildade, men är inte utbildade.
Den tradition som formats i Sverige kring folkbildning är fantastisk och något av en nordisk innovation. När jag beskrivit den svenska folkbildningen för kollegor från andra länder så har det svårt att förstå för det verkar ju inte vara någon ”utbildning”. Det svenska bildningsbegreppet passar ofta in i en internationell kontext, utom inom vissa områden. Det är många länder som har en mycket väl utvecklat lärlingstradition. Den har som kärna att en elev följer en mästare och lär sig hantverket genom ”learning by doing”. Skråväsendet byggde på detta och hade ofta ett esoteriskt förhållningssätt. Kanske var det också familjens sätt att överleva. Kunskapen var intern och lite hemlig. Jag kommer från en smedtradition. Där var lärandet att sonen följde fadern och detta höll på inom några generationer. I familjens minnen finns dokument från smedjan, men inget dokumenterat om själva smidet. Risken var ju att om man skrev ned allting så kunde ”grannen” läsa sig till detta och då kanske man förlorade jobb. Inom dagens byggnadsvård är detta väldigt uppenbart och visar sig tilel exempel i sättet att putsa fasader. Hur blandade man detta förr? Vilka färger funkade på putsen? Det är uppenbart att man på medeltiden kunde bygga på hållbara sätt, men när vi idag, hundratals år senare, ska renovera så funkar ofta inte dagens material så väl tillsammans med det ursprungliga. Hade det funnits ”recept” på blandningen, exakt definitioner på vad som blandades och hur det producerades så hade vi haft möjligheter att göra på liknande sätt idag.
Ett lärlingssystem som bygger på traderad kunskap, som inte artikuleras genom utförlig dokumentation, kan också bli väldigt sårbar. Om däremot detta placeras inom en institution, ett lärosäte, kan kunskapen inte bara bevaras, utan också utvecklas. Det är vad vi kallar forskning.
Min oro är att vårt sätt att folkbildas och därmed skapa bildade invånare är på väg att förstöras. Jag anser att precis som forskningen måste vara fri och oberoende så måste det som äger rum på en folkhögskola eller inom ett studieförbund vara fritt från läroplaner, betygsättning och beslut i riksdagen genom fastställda styrdokument. En studiecirkel eller kurs på folkhögskolan ska bygga på att eleven har en inre längtan att lära sig något och denna inlärning sker genom interaktion med andra elever, lärare som ger pedagogisk vägledning och genom att man ”spanar” på det närliggande samhället. Skolan ska ha en mycket stor frihet att utforma de kurser som man erbjuder och dessa behöver inte alls vara likadant utformade över hela landet. Denna frihet skapar bildning.
Jag tror mycket på det vi kallar kollaborativt lärande. En form inom universitet som jag gillar är seminarium. Det är en form där alla deltagare bidrar med sitt ”frö”. Genom en interaktivitet skapas en planta hos individen.
Som kulturpolitiker gillar jag ”eftersnack”, ”publiksamtal”, eller det som man på många arbetsplatser kallar ”after work”. Det är en möjlighet att, tillsammans, reflektera över det man upplevt på en föreställning, en utställning eller inom sitt arbetsområde. Att man helt enkelt delar upplevelser.
Inom varje människa finns tankar, idéer och kunskap. Genom olika former av interaktivitet kan dessa inre egenskaper delas med andra och man växer och utvecklar tillsammans.
Så för mig är bildning något man erövrar på andra sätt än genom den formella utbildningen. Men både den bildade och den utbildade har rätt att säga: jag vet. Eller också som Aristoteles lär ha sagt: ”Jag vet endast att jag inte vet”.
ag ofta hamnar i debatter kring. Det är begreppen bildning och utbildning.