Varför bara en i taget?
Det fanns en tid då många frågor kunde diskuteras parallellt. Där rätten att fritt få framföra sina synpunkter, respekterades, även om de inte alltid föll i den goda jorden. Men vissa tankar kunde få fäste och växa vidare.
Sedan skapades en ny passage för den offentliga debatten. Någon bestämde att en åsiktskorridor skulle införas. Den byggde på principen om ”narrow mind” och blev till slut så smal att endast en åsikt i taget kunde få passera denna ”gate way”.
Jag gillar att läsa ledar- och kolumnistspalter. Där finns en frihet och de som skriver kan föra fram sina tankar på ett fritt och personligt sätt. Den port som leder till skribentens skrivbord är fortfarande bred och där finns det utrymme för olika perspektiv.
Håkan Broström i GP är en sådan. Jag delar inte alltid hans åsikter men har respekt för hans rätt att framföra dem. I sin krönika https://www.gp.se/ledare/l%C3%A4mna-inte-woke-over-till-radikalerna-1.92994219 tar han upp en rad intressanta företeelser som utspelar framför våra ansikten. Victor Malm, Expressen, hakar på och utvecklar debatten; https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/woke-ar-inte-farligt-allt-ar-hr-samhallets-fel/
Vad är då de varnar för:
- Meritokratin förkastas
- Radikal kvotering ska tillämpas
- Den fria debatten misstros
- Meningsmotståndare cancelleras
- Samhällets språknormer ska styras på detaljnivå
- Empiri behövs inte
För oss som verkar i det offentliga så innebär det att vi har och brukar makt. Det vi beslutar påverkar det omgivande samhället. Om några borde vara fria debattörer och värna yttrandefriheten så borde det vara våra folkvalda. Men det räcker med att blicka tillbaka till den senaste valrörelsen så är det tydligt att det handlar om ”one-liners”. Det som får plats på en affisch eller kan uttryckas på 7 sek i TV får utrymme. Det sägs att tiden i TV vid valet 2018 var närmare 30 sek för ett inlägg.
Så den politiska åsiktskorren har också krympt rejält. När en fråga finns i luften och skickas up i debattrymden, så måsta alla adressera just den frågan. Det fria luftrummet, där många frågor, olika ”åsiktsballonger” kan få sväva fritt, verkar vara omöjligt och alla siktar på den enskilda frågan med förhoppningen att själv få vara den som skjuter ned den.
Det lär inte varit Voltaire som myntade uttrycket men det tål ändå att upprepas: ”Jag delar inte din åsikt med är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka den.”
I mina politiska uppdrag handlar det ofta om att formulera sig. Numera kan man bli ifrågasatt om man skriver ”han eller hon” i en text. Det ska heta ”hen”. Till stor del handlar det regionala arbetet om hälso- och sjukvård och vi har alla det gemensamt att vi föds. Men numera så är det inte en ”mamma” som föder ett barn. Nu ska vi säga ”gravid person”. Vi får inte längre använda ord som persofunktionsvariationer?
Jag är skolad i pedagogik och Aristoteles uttryckte tankar för 2000 år sedan som fortfarande påverkar. Ett av hans begrepp ”fronesis” gillar jag. Det kan nog översättas till ”allmän klokskap” det vi ibland kallar ”sunt bondförnuft”. Det innebär att vi själva kan, genom vår erfarenhet och den kunskap vi samlat på oss under livet, kan avgöra själva vad som är rätt och lämpligt. Men ”makthavare” vill ofta skrämma oss till tystnad. Därför är ordet cancellering så aktuellt.
Inom olika områden försöker makthavare påverka så att våra beteenden förändras. Under många år har miljöaktiva personer lyft fram flygets påverkan på klimatet. Stort fokus har varit att minska de ca 2% av utsläppen som flyget står för. Andra ”miljöbovar” som industrins utsläpp eller alla dessa tunga transporter som vi bidrar till har inte hamnat i åsiktskorridoren på samma sätt. När inte argumenten om att välja alternativa transporter skett så infördes ett nytt ord. Det kallas ”flygskam” och alla som använder flyget ska hamna på en slags offentlig skampåle. Som svenskar är vi oerhört känsliga för ord som ”synd och skam” och när de intellektuella argumenten inte räcker tar man till de känslomässiga.
Att få framföra sin åsikt är en del av svensk grundlag. Det är något som vi egentligen är helt överens om men det verkar snarare vara en teoretisk konstruktion än något vi tillämpar i det dagliga samtalet.
Det svenska uttrycket ”sopa under mattan” verkar ha fått renässans. Det som anses ”obekvämt” adresseras inte alls och därmed bidrar vi till att gynna en tystnadskultur.
Jag har varit aktiv i #metoo-debatten och den kan få illustrera denna viktiga frågor. När en skådespelare hamnar i en norm att ”ligga-sig-till-en-roll” så måste vi protestera. Men denna form av debatter och insikter får inte bli som en storvind som virvlar förbi och efter turbulens så återgår allt till det vanliga.
Det finns ett stort behov av reflektion, en fundering kring vad detta verkligen innebär, innebär vi greppar vårt plakat och drar ut på gatan i demonstrationståget. Men den politiker som inte direkt svarar ja eller nej på en fråga kan snabbat ”cancelleras”.
Den stora frågan är: vilket samhälle vill vi ha? Är det mångfald eller enfald som ska gälla?